Berättelsen bär i ett knappt habilt hantverk
DOKUMENTÄRDöda inte min mamma av Eva Marie SvenssonLjuddesign: Calle AnderssonProducent: Gunilla BreskySänds i P1 den 5 september kl. 15.03 samt 18 september kl. 20.03 och 20 september kl. 00.03
Foto: Fotograf saknas!
Kinden hinner inte ens börja rodna efter slaget förrän Lenas sambo ångrar sig och ber om förlåtelse.
Hon förlåter. Slaget i alla fall, men kanske inte sveket.
Sedan fortsätter händelseförloppet följa skolboken. Lenas sambo slår igen, hårdare den här gången. Hotar henne och kallar henne hemska saker. Till en början berättar Lena för vännerna, men sedan slutar hon. Det blir för jobbigt att möta deras förebrående blickar.
När barnet föds känner hon att hon måste stanna. Dels för att ett uppbrott känns som ett misslyckande, men också för att inför andra och kanske även sig själv upprätthålla en slags fasad av att allt är bra.
Kanske vet hon inte heller vart hon ska ta vägen om hon lämnar sin sambo. Han har ju tagit ifrån henne allt.
"Elsa" är dotter till en kvinna som bor med en våldsam man. Han "brukar vara snäll när han är nykter", men när han dricker sprit blir han ond. En kväll misshandlar han Elsas mamma så svårt att hon är nära att dö. Inte ens då lämnar Elsas mamma honom.
Elsas tillvaro hänger på en skör tråd - en balansakt mellan att hålla låg profil för att inte orsaka bråk och gå emellan och försvara sin mamma när det behövs.
Eva Marie Svensson lyfter fram historier skildrat ur två perspektiv. Det är ett intressant grepp.
Och indirekt får lyssnaren följa även förövarens väg via det välkända mönstret.
Hur någon bygger upp ett förtroende för att sedan smygande flytta gränserna. Hur någon manipulerar, kontrollerar och förvirrar genom att vara ömsom god och ömsom ond. Hur någon skär bort partnerns skyddsnät bit för bit.
Men ibland önskar jag att en sådan här dokumentär också kunde innehålla förövarens egen berättelse - hur det kunde bli som det blev.
Men det är nog att önska för mycket.
Döda inte min mamma varvas med upplästa stämningsansökningar som handlar om våld mot kvinnor. Emellanåt spelas musik, som i mitt tycke är alldeles för uppenbar för att tillföra historien speciellt mycket.
Det är med andra ord en knappt habil dokumentär, hantverksmässigt sett.
Men den har två starka historier att luta sig emot, och det är dessa som bär den framåt.
Så jobbar vi med nyheter