Berättelsen blir det centrala i ny föreställning om Korpilombolo
FÖRESTÄLLNINGAtt färdas och stanna i KorpilomboloText: Ann-Katrin TideströmDans: Lisa HennixMusik: Anton RaukolaKulturens hus, LuleåSöndag 19 oktober
Foto: Jonas Lindsköld
Ann-Katrin Tideström har under årens samlat många berättelser från trakten, där hon frågat människor var de trivs allra bäst i samhället.
Isak Jacobsson svarar att det är om natten på den tomma fotbollsplanen. Där kan man vara ensam, känna på det fuktiga gräset och låta bollen rulla i eftertänksamhet.
Men för Berit Pohjanen är det en liten timmerstuga på en äng, högt belägen. Där minns hon barndomens heta slåttersomrar. Och hit har hon kommit varje år sedan dess. Till exempel går alltid årets första skotertur dit.
Det är berättelserna som fångar lyssnaren och betraktaren allra mest under Att färdas och stanna i Korpilombolo. För även om Lisa Hennix och Anton Raukola gör små instick med dans och musik - finska melankoliska visor här och riviga tangos där -så blir det aldrig mer än små visuella och audiella stämmor till rösterna som berättar. Lisa Hennix understryker det som händer, hon dansar i stövlar som Annika Nygård berättat att hon gjort en dag när hon var ledig från jobbet och hittade barnet i sig och plaskade i vattenpölar, och hon känner på gräset på scenen, insuper skogen dofter, springer över ängen. Och Raukolas musik ramar in stämningen, den ensliga och rätt speciella.
"Byarna är tysta nuförtiden. Men på ängen är det en annan tystnad" fortsätter Ann-Katrin Tideström läsa ur Berit Pohjanens minnen.
Överlag är det precis det som folk verkar berätta om. Platser och tider när de kan stanna upp i livet, samla tankarna i ensamhet, begrunda skönheten och kanske hämta kraft.
Men för andra kan det vara att helt enkelt ha en lite enklare, eller i alla fall mer överskådlig tillvaro. Som Veikko Kvist, som sitter och betraktar tvärvägen och håller koll. Ibland dyker där upp en ny bil, eller kanske en ny människa. Då väcks genast frågorna; vem är det där? Vems dotter är du? Vem är du gift med? Kanske för att hålla samman tillvaron.
"Vi ställer oss förvisso avvaktande till en början, men när vi väl lärt känna en människa öppnar vi oss desto mer" lyder Kvists berättelse.
En liten by behöver inte bara handla om platsernas skönhet. Den kan förstås också handla om de som bor där.
När Veikko kommer till staden blir det jobbigare. Han får ont i huvudet när han plötsligt måste titta på allt; hundar, människor, bilar. Han kan inte stänga av på samma sätt som andra, läser Tideström.
Bara när bilbingon kommer till Aapua blir det svårt.
Men det är skönheten med en liten by. Dels samhörigheten. Och förmågan att kunna vara både tillsammans och ensam i naturens stillhet.
Så jobbar vi med nyheter