Danska författarinnan Dorthe Nors´ noveller har en exakthet, sublimitet och psykologisk känslighet som man inte möter var dag. Inget ord för mycket, inget saknas och efter en stunds läsning väntar man med spänning på varje avslut: lyrisk bild? förallmänligande? förinnerligande?
Det finns en bild av en häger i Fredriksbergsparken, Köpenhamn. Den är tärd av missriktad välmening, felmatning. Den lutar huvudet mot ryggstödet av en parksoffa, vinden spelar i de långa halsfjädrarna. Den är på väg att dö och utstrålar yttersta sårbarhet och ensamhet.
Så dubbelprojiceras bilder från ett koffertmord som också skett i parken och en hatisk fantasi om den perfekta mödragruppen som bestämt, likt valkyrior leder sina vagnar. Berättaren är (enligt intervju) en äldre man som tycks avundas mödrarna deras beskäftiga upptagenhet med det spirande livet, själv på väg att dö. Det kunde också gälla kvinnlig avund mot moderskapet.
Ellipsen slutar med hur berättaren vill göra sällskap med hägern på parkbänken, bryta dess utlämning eller förenas i det oundvikliga. Allt är så sparsmakat men ändå så fyllt av känslomässig substans. Denna novell har publicerats i The New Yorker, en än idag ikonisk placering av översatt prosa.
Exakta platser är viktiga för Dorthe Nors. I novellsamlingen Kantslag, presenterad i tête-bêche (två böcker i en, tryckta uppochner mot varandra) med den prosalyriska långdikten Minna saknar en övningslokal från Ordfront förlag, figurerar en köpenhamsk kyrkogård dit en kvinna går inte för att sörja utan för att finna ro för sin längtan, Vadehavet på Fanö, en bestämd tvättomat i en obestämd stad, Dolly Sods som är en amerikansk vildmark i West Virginia, de platser där seriemörderskan Aileen Wuornos mördade, Manhattan där en burlesk med jättelik tomat utspelas.
Ramen för berättelserna är ofta till ytterlighet vardaglig, men sex sidor senare har de laddats med magisk allmängiltighet och de mäktigaste känslor vi har, särskilt ändå sorgen.
För nog är separationen och dess svärta Dorthe Nors huvudtema: äktenskapliga skilsmässor med deras sinnliga skred av sorg, skilsmässan mellan hund och människa, först och sist döden med sin förunderliga vardaglighet och absoluta skräck.
För Dorthe Nors är känslor på allvar men de sätts in i det lilla livets skenbara förströddhet. Så uppstår en distansering och ofta en ironisk biton (särskilt utvecklad i Minna saknar en övningslokal) som får hennes berättelser att vibrera. Sällsamt, lågmält men just på övergången till det patetiska eller rentav storslagna.
En skandal att hon inte förrän nu översatts till svenska. Boken kom på danska 2008.