Att ta en lerklump, varsamt forma ett ömtåligt kärl, och börja om igen. Tusentals gånger. Det är Edmund de Waal känd för. Den brittiske keramikern och konstnären är dubbelt Sverigeaktuell, med boken ”Den vita vägen” och en utställning med den italienske kultförklarade konstnären Giorgio Morandi.
– Jag älskar det. För mig är det alltid nytt. Den intensiva njutningen i det repetitiva: att sätta mig ner, ta fram vit lera, kasta den på drejskivan och göra ett kärl. Och sedan, du vet, göra ett till. Det är som musik. Det är att hitta olika rymder och rytmer inom det repetitiva, säger han och ber sedan om ursäkt för att porslin gör honom så känslosam.
Men just passionen och glöden är vad som utmärker Edmund de Waal. I sin nya bok ”Den vita vägen” går han till botten med materialets historia och själ, i febrig jakt på dess hemligheter. Han skrattar åt sig själv och erkänner att det handlade om en medel-ålderskris: uttryckt i porslin.
– Jag närmade mig medelåldern och kände ändå samma besatthet inför att göra kärl, vita kärl. Jag behövde förstå varför, säger han.
En samling japanska miniatyrfigurer var utgångspunkten när han skrev romanen ”Haren med bärnstensögon”, om sin judiska släkt.
Den här gången hade han i stället fickorna fulla med porslinsskärvor. Blandningen av mineralerna petuntse och kaolin djupanalyseras. Hans resa går till tre vita berg, i Kina, Tyskland och England, och via kejsare, kväkare och alkemister.
– Besattheten jag delar och som sträcker sig över 1 000 år handlar om att porslin är ett omöjligt material. Det är gjort av jord men låter ljuset skina igenom. Det undflyr dig alltid. Om man ska vara besatt av något är det en bra sak att vara besatt av, för det upptar ett helt liv, säger han.
För kejsare Yongle handlar det vita om rening, för matematikern Tschirnhaus om behovet att tänka igenom något ordentligt. de Waal är osäker på sin egen inställning. Han skriver: ”Pilgrimer vet inte vad de ska ta sig för när de väl nått sitt mål”. Men boken lärde honom något avgörande.
– Jag upptäckte faran med det vita och med porslinet. Behovet av renhet är skrämmande. Det har orsakat en sådan skada, säger han.
Tusentals kinesiska arbetare har tvingats slita hårt. Och mer överraskande: Edmund de Waal, vars judiska släkt dödades av nazister, ställdes inför nazisternas fascination för vitt porslin. Vägen ledde till en porslinsfabrik i koncentrationslägret Dachau. Hur skulle han någonsin kunna arbeta med porslin igen? undrade han.
– Att sitta i sin studio i London och göra muggar efter det ... du kan för helvete inte göra det.
Men förfrågan från Artipelag i Sverige blev förlösande. I tre år har han skapat med konsthallens överflöd av ljus och den svenska naturen i åtanke: ”Vet ni vilken tur ni har som bor här!”. Arbetet har lett honom tillbaka till sig själv.
Släktskapet med Morandi är direkt och uppenbart, de delar besatthet. Även Morandi avbildar med sina målningar vaser och kärls eviga variationer.
– Han är det stilla livets poet. Han har en rasande, våldsam uppmärksamhet som jag verkligen älskar och känner mig nära, säger Edmund de Waal med eftertryck.
Vägen tillbaka gick också via den judiska poeten Paul Celan. Han skrev på tyska – ”det språk som dödade hans familj”. Edmund de Waal skapade serier av svart porslin.
– Något så rent förvandlas till något så mörkt. Jag har använt de farligaste, mest giftiga oxiderna i världen. Det var kämpigt. Men det är en viktig del av mitt nya liv. (TT)Elin Swedenmark