Besök hos Verkligheten

Förra året ställde konstnärerna som driver Galleri Syster i Luleå ut hos "storasyster" i Umeå - nämligen det konstnärsdrivna galleriet Verkligheten. Och nu är det dags för Galleri Syster att återgälda gästfriheten när Verklighetens konstnärer kommer till Luleå för att visa sin konst.
Men då Verkligheten består av sju konstnärer skulle det ha blivit trångt i det tolv kvadratmeter lilla galleriet uppe på Kronan. Så Syster tog kontakt med Norrbottens museum, som nappade på förslaget om ett samarbete.
- Vi har inte råd att ha en större lokal, och inte heller att avlöna personal som kan hålla ett galleri öppet hela tiden. Därför känns det jättekul att vi nu kan visa den här utställningen med lite utökade "öppettider". En annan fördel med att vara på museet är att vi kan nå en annan publik. För de som vanligtvis kommer till våra utställningar måste vara ganska insatta i vår verksamhet och öppettider. Här kan vi nå ut till fler, säger Sara Edström från Galleri Syster.
Ulf Renlund på Norrbottens museum är också nöjd med samarbetet.
- Det är jättekul att möta en annan aktör som kommer med nya grepp, nya tankar och idéer. Och sedan får vi på museet också möta Systers nätverk.

Verkligheten fungerar som både ett konstnärskollektiv och som ett konstnärsdrivet Galleri, men en av huvudreglerna är att aldrig ställa ut sig själva. De finansierar sin utställningsverksamhet genom bidrag från stat, landsting och kommun och ser till att ständigt få in nytt blod. Varje år anställs en nyutexaminerad elev från konsthögskolan som får jobba med verksamheten.
- Vi bjöd in Syster till oss förra året för vi märkte att det är lätt hänt att man bara fokuserar på det som pågår i ens eget län - och blickar man någon annanstans är det oftast söderut, säger Helena Wikström från Verkligheten.
Nu är det hennes och hennes kollegors tur att få ställa ut i Luleå. I dag är det vernissage på Stretch, en utställning på temat att sträcka ut och vrida och vända på begrepp.

Mattias Olofsson visar en video och även grafikliknande fotografier som han inverterat så att svarta och vita färger bytt plats. Bilderna föreställer ett villaområde i finska Vasa, som ritades av Alvar Alto under 1940-talet.
- Området och husen är gjorda i väldigt typisk "Alto-stil", avskalat och minimalistiskt. Tanken var att alla hus skulle vara vita, men plötsligt råkade Alto i konflikt med de som byggde området och svarade genom att göra husen svarta, berättar Olofsson.
Det resulterade i att befolkningen började kalla området för "Negerby". Och till slut blev begreppet så vida spritt att till och med de nationella registren antog namnet.
- Det var andra tider på 40-talet, men jag tycker att det här är intressant att lyfta fram igen med tanke på vad som händer i världen igen. Jag tänker bland annat på romernas situation i Frankrike och Sverigedemokraterna, för att nämna några exempel, säger Olofsson.
Numera kämpar invånarna i Vasa för att området ska byta namn till Altoparken istället, och husen har sedan några år målats vita igen - som ursprungstanken var.
- Mer än så vill jag inte säga om verken. Jag vill att betraktaren själv ska fundera kring konsten och de frågor den väcker, säger Olofsson.

Ida Hansson ägnar sig också och videokonst, där hon även inkorporerar performance. I en film inspelad i Umeå kyrka står hon själv och sjunger Ave Maria, utklädd till man i svart frack.
- Jag har länge varit intresserad av könsrollsfrågor och försöker gå till botten med vad det är som gör att vi har så olika roller. Det här verket heter Searching For Mary och handlar om kvinnas plats i kristendomen. Hur långt ska man behöva gå som kvinna för att få plats där? Någonstans är det en sorg, tror jag, att kvinnan på något sätt är utesluten i religionen, berättar Hansson.
En annan som jobbar med genusperspektiv i sin konst är Camilla Påhlsson. Hennes verk Inseminationsfrågan episod 2 är en utveckling av ett tidigare verk där hon nu fått med lite av betraktarnas tankar kring det första verket.
Det handlar om singelkvinnor som vill ha barn, men inte har någon fast partner att skaffa barn med. Och när det inte är tillåtet med insemination i Sverige återstår alltså antingen en resa till Danmark eller att ragga på krogen?
- Jag undrar varför det finns så mycket värderingar kring kärnfamiljen som utgångspunkt för barn. Det finns så många ensamstående kvinnor som är mödrar, men de flesta har någon gång utgått från att det finns en pappa med i bilden. Att ensamstående kvinnor inte får skaffa barn på eget initiativ är en begränsning av kvinnans självständighet - man gör politik av människors kroppar.
- Jag har dessutom läst statistik som visar att barn som kommit till genom insemination generellt sett är lyckligare än barn som fötts i en kärnfamilj - och ändå håller vi fast vid ett ideal från 50-talet. Var är mångfaldsperspektivet? undrar Påhlsson.

Men hennes verk väcker också större frågor. När man läser kommentarerna är det lätt hänt att tankarna svävar iväg i ännu fler frågeställningar. Vad gör en ensamstående man som längtar efter barn och inte har någon som helst möjlighet till att skaffa ett, ens genom insemination? Är barn överhuvudtaget en mänsklig rättighet? Ska kostnader kring insemination finansieras av samhället eller ska bara de ekonomiskt välbesuttna kvinnorna ha råd att "köpa" sig barn?
- Verket väcker många frågor, och jag hoppas att de blir fler och fler. Det här ämnet är väldigt stort, säger Påhlsson och ler.
- Inte minst kan man börja fundera kring hur vi ser på kvinnors sexualitet. Att det är bättre att "snärja" en karl på krogen än att skaffa ett barn genom insemination? Och ska en flata tvingas ligga med en man för att bli gravid?

Besök hos Verkligheten

Konstnärerna från galleriet Verkligheten i Umeå kommer på besök till Luleå för att ställa ut. Här hittar betraktaren verk med vitt skilda budskap - men alla har de gemensamt att de tänjer på gränserna kring våra samhällsnormer.