Minns du när du höll pappa eller mamma i handen och gick på barnteater? Minns du att pjäserna ofta kunde ta upp allvarliga frågor? Minns du att pjäsen inte behövde vara sann eftersom på den tiden fanns fantasi.
Nu är vi, du och jag, vuxna och frågan infinner sig: Vad hände?
Hur kan vi gå med på att en tramskultur sprids av vuxna – för vuxna?
Ta en titt på tevetablåerna. Bonde söker fru. Kärlekskoden. Livsstilsserier. Trams- och flamsprogram. Och så ska det byggas om, köpas och säljas, testas och tävlas – men sällan eller aldrig finns det rum för fantasi eller en allvarlig fråga.
Vuxenvärlden har kidnappat barnsligheten och tömt den på fantasi. Barnen söker egna vägar via mobiler, plattor och datorer. Ja, gud vet vad dom håller på med! Men tänk om de fick gå på teater?
Tänk om Lubu, Luleå barn- och ungdomsfestival, inte blir av 2015 för att de ansvariga för finansieringen inte öppnat plånboken tillräckligt?
Tänk att detta meddelas under ett valår, då kanske något parti skulle tycka det vara mödan värt att ge röst åt barn och ungdomar. Men icke!
Om vi, som påstår oss vara vuxna, inte reagerar, är jag rädd för att flera liknande satsningar för barn och ungdomar kan möta samma öde.
Våra barn är värda ett bättre samhälle än ett där vuxna gör verklighet av talessättet Youth is wasted on Youth. De vuxna är nu de ungdomliga. De vuxna är de med barnasinne. De vuxna är allt. Ja, men det skär sig i de tomma, flamsiga skratten.
Barnen?
Ja, de stackarna tvingas förhålla sig en värld där vuxna leker i barnsliga program allt medan de verkliga barnen inte får gå på teater.
Det är dags att försvara barnkulturen. Att ge den en hjälpande hand mot byråkratiserad kulturpolitik och missriktade sparkrav. Om inte: Vad är alternativet?
Om vi, som påstår att vi är vuxna, inte ser vartåt det barkar, ja, då är det synd om oss – men framför allt om barnen. Och vilken samhällsutveckling sedan? Som om vi ingenting lärt. Nej, ännu värre: Som om vi ingenting vill lära. Bara ge dumheten ett ansikte – och flamsa.
Stackars barn!