Nu lockar naturen med bär och svamp. Efter 60 år i Stockholmsbetongen vågar jag mig numera allt längre in i skogen på jakt efter hjortron och blåbär. Detta sedan min läromästare lyckats övertyga mig om att björnarna är mer rädda för mig och har full koll på vad jag är och låter mig spatsera fritt. Han, mästaren, är som en mohikan från min barndoms indianböcker, känner tassemarkerna som sin egen bakficka. Så känslan av att omslutas av, och vara trygg i skogen är berusande! Det händer till och med att jag kramar ett träd lite i smyg.
För det är ju så att vi i Svedala stammar från träden och skogen. I den nordiska mytologin satt Tor, Oden och Freja under den mäktiga asken Yggdrasil och rådslog om ditt och datt över ett stop mjöd. Som när Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström tar en fika på Storgatan med Inge Andersson och Kristina Zakrisson. Vår relation till träden är lång och innerlig. Vi heter ju som träden; Björk, Lindgren, Almkvist, Granberg – ja, till och med Skog eller om man är lite fisförnäm: Schough.
Träd väcker känslor hos oss, vi berörs av deras magnifika storhet, deras höga ålder, deras väderbitna, skrovliga bark. Och i vår hurtfriska tid – kanske även av trädens orubblighet – de står där de står. Det är rogivande att sitta under ett träd (utom möjligtvis när det åskar!); en närmast andlig dimension under det tysta, omfamnande grenverket. Man kan bli smått religiös för mindre. Christel Kvant har skrivit fint om trädets roll i vår kultur i sin bok ”Trädets tid”.
Då, i gångna tider för länge, länge sen var Tor, Oden och Freja som dagens filmstjärnor. Idag lever de kvar i saftigt mustiga berättelser som vi kan tjusas av, det är ännu tryck i det naiva fantasteriet. De avlöstes av kristendomen som dundrade in med en ny gud, snidad i finaste ek, klädd i bladguld och lapus lazuli. Åtföljt av ett kärleksbudskap som hamrades in med hugg och slag.
Den nya tron rymde berättelser om Edens lustgård där Eva lockade Adam att göra det enda förbjudna: ta en tugga av Kunskapens frukt. Gud blev heligt förbannad och straffade människorna: förbannad är du som åt av äpplet! Slutsats: Tanken var alltså att människan inte skulle lära sig skilja mellan ont och gott, inte söka kunskap. Och så rustad gick människan ut i livet enligt böckernas bok – själva fundamentet i kristendom, judendom och Islam. Religioner som haft och har det väldigt knepigt med att skapa fred.
Själv blir jag gärna kvar där i skogen – hos träden.