Varför folkhumorn gav dessa olika beteckningar på gamla tiders sparkar förklarar inte Anja Wrede, som författat kapitlet Sparken en mångsidig långkörare. Kanske för att trämedarna påminde om böndernas slädar medan fjäderstålet i de modernare sparkarna smitts av arbetarklassens söner och döttrar i järnbruken.
Alla har vi våra sparkminnen, mest från barnaåren då vid kopplade samman sparkar i långa tåg eller åkte snabbt på is och skarsnö. De lyckliga hade fått en röd plog att sätta frampå sparken, som i barnasinnet förvandlades till en plogbil.
Sparken är en del av vårt kulturarv. I Norrbottens museum finns ett 30-tal bevarade sparkar, alltifrån landshövdingens stora, tunga tjänstespark till den snabba, graciösa enmedingen. I Piteå finns ett speciellt sparkmuseum med ännu fler medfordon av olika årgångar och typer.
Visst finns det skäl att samla gamla sparkar i museer i Norrbotten och inte minst i Piteå. Staden utpekas ibland som sparkens födelseort. Om sparkens vagga stod i paltstaden försöker inte Anja Wrede leda i bevis, men klart är att det var i det norrländska kustbandet som sparken började användas under 1800-talets senare del och fick allmän spridning.
Den första skriftliga beskrivningen av en sparkstötting finns i en tidningsnotis i Norrbottens-Posten den 14 mars 1872. Den tidningen gavs ut i Piteå och i notisen talas det om "sparkstöttingar", det som med tiden förkortades till "sparkar".
"Med dylika fattigmanshästar kan man ’åka’ mycket fort, och framskaffa ett litet lass", beskrivs det i notisen om det egendomliga fordonet.
Ryktet om Norrlands sparkstöttingar for genom landet och beskrevs så här i Stockholms Dagblad 1881: "I snabbhet och ledd av en ej alltför ovan person, kommer nämligen sparkstöttingen ganska nära velocipeden".
I det nya seklet tog tillverkningen och försäljningen av sparkstöttingar fart, speciellt sedan den första med medar av fjäderstål lanserats 1909, den första Orsasparken. Nu kunde sparkstöttingen också styras då medarna var böjbara - farväl bondeförbundaren, välkommen bolsjeviken! Med stålmedar krävdes inte heller någon vallning med tjära, svinister, talg eller saltlake. Hur skulle det vara med en vallningsfri bolsjevik under skidskon, Kalla och Hellner?
Även om sparkens tillkomst skedde längs norra Norrlandskusten, så blev det dalmasar och smålänningar som satte igång tillverkning i större skala. Den nådde sin kulmen under andra världskriget, men stortillverkaren Växjösparken nådde sin topp 1948, då företaget tillverkade 135 000 sparkar.
Bilismen och sandade vintervägar blev sparkens svåra konkurrent, men det säljs fortfarande sparkar och den svåra vintern 2010-11 blev det sparkbrist på många håll i landet.
Det har funnits alla möjliga typer av sparkar, med tre eller fyra medar, men också med bara en med. Den sistnämnda kallades enmeding och en modern variant, kallad monomeden, fick år 1995 Utmärkt Svensk Forms jubileumspris.
Den svenska sparken spred sig till andra länder och kom också i militärt bruk i Sverige, Finland och Ryssland. Det framgår inte om dessa sparkar bestyckades.
En kapten vid Svea livgarde skapade en hopfällbar militärsparkstötting, kanske en motsvarighet till den hopfällbara spaden för skyttegravsgrävning. Hopfällbara är också sparkar som säljs i dag.
Anja Wrede har hittat några rekordnoteringar kring det svenska sparklivet. Hastighetsrekordet i utförsåkning med spark är 86,78 kilometer i timmen och sattes 19095 i Sälen. Under skid-SM i Piteå skogs rekord i flest sparkar på en och samma plats. Det blev 1 334 och hamnade i Guinness rekordbok.
Så sparken har fått sin rättmätiga plats när Norrbottens museums årsbok har temat transporter och kommunikation från naturahushåll till industrialisering.
Årets bok är välfylld, också med intressanta nedslag i gästgiverier, brobyggen, färjeställen, järnvägar, flygtrafik, postväsende, telefoni och annat som förflyttar oss och för oss samman.