Bombkriget mot Tyskland i mänskligare ljus
Tyskland är en nation som hukat i skam sedan andra världskriget. Få har velat tala om hur hårt civilbefolkningen drabbades av de allierades bombningar. Historikern Jörg Friedrichs bok om bombkriget som satte punkt för kriget har verkat förlösande - och provocerande.
Foto:
Tyske historikern Jörg Friedrich berättar att han frågade sin 95-åriga mor, född och uppvuxen i Essen, en av städerna som drabbades hårdast av brandbomberna som avslutade andra världskriget. Men hon visste inte hur det gick för hennes grannar. Inte heller visste hon hur många som dog i Essen, inte om det var 1 000 eller 100 000. Det handlar om en ovilja att prata om det svåra som varit. Men ett korn sanning tror han också finns där. Modern krigföring började under andra världskriget, inte bara soldater drabbades. Vanliga människor var fullt upptagna av att överleva, utan andra vapen än sin fysik och en stor dos tur, menar Friedrich.
Han har tagit morgonflyget från Berlin till Stockholm och sitter utvilad i förlagets lokaler i Gamla stan. I dagarna har hans bok Branden - Tyskland under bombkriget 1940-1945 kommit på svenska. För snart sex år sedan blev den en uppmärksammad bästsäljare i hemlandet och i flera år har Jörg Friedrich ägnat största delen av sin tid åt att tala om den, i föreläsningar, intervjuer och läsarmöten. Nu tar uppmärksamheten ny fart - snart ges "Branden" ut i Polen, ett av de länder som drabbades hårdast av Tysklands krigsföring.
Bombkriget var de allierades flygangrepp mot Tyskland som avgjorde andra världskriget. Tusentals tyska städer och byar bombades metodiskt mellan 1940 och 1945 och 30 miljoner civila drabbades, omkring en halv miljon dog. Arthur Harris, chef för brittiska bombflyget, taktik var att vinna kriget med strategisk bombning, men för att överleva tvingades piloterna flyga om natten. På sex tusen meters höjd, i mörkret, var det omöjligt att skilja på soldater och civila.
Jörg Friedrichs bok är inte den första om bombkriget, det finns hela bibliotek av böcker, framför allt brittiska, säger han själv. Men de slutar alla i samma stund - när bomben lämnar planet. Därefter följer siffrorna, döda och skadade.
- Jag försöker ta vid där de andra slutar, 30 sekunder senare. Även om 200 sidor handlar om krigsstrategi så börjar min historia med de personliga berättelserna om när bomberna träffar marken.
Militära fakta kompletteras med vittnesmål, civila som minns och berättelser som funnits nedtecknade, men aldrig sammanfogade till en helhet.
En kvinna berättade för Friedrich hur hon flydde undan brandbomberna i Berlin. Bränderna spred sig och husen rasade, i sin famn hade hon sin baby inlindad i en filt. Hon lyckades ta sig till en säker plats nära vattnet, undan eld och hetta. Men när hon tittade i filten var den tom, hon såg aldrig sitt barn igen.
- Tyskland är full av historier som den. När människor har berättat för mig vad som hänt dem har de gjort det med tårar i ögonen. Som om det hände i går. De som överlevde men förlorade sina nära har aldrig pratat om det. Det som varit begravs i själen, men själen glömmer inte.
Den kollektiva tyska skulden tror Jörg Friedrich är en stor orsak till att bombkrigets effekter så sällan har diskuterats på hemmaplan. I bland annat Storbritannien är resonemanget kontroversiellt, Friedrichs kritiker ifrågasätter inte fakta men menar att han gör förövaren till offer.
- Att se offren som förövare, eller kanske både och, har upprört många. Men idén att 80 miljoner människor är brottslingar är absurd. Det är ett nazistiskt koncept, att ett folk är brottsligt. Nazist eller inte, en kvinna som förlorat sitt barn i flykten är en mor.
Diskussionen om huruvida de allierades bombningar borde räknas som krigsförbrytelser har Jörg Friedrich undvikit. Krigsförbrytare hittar man än i dag bara bland förlorarna, säger han. Vinnaren vinner också rätten att döma. Många tyskar upprörs över att chefen för brittiska Bomber Command - redan då det begav sig kallad för Arthur "Slaktaren" Harris - än i dag har ett monument rest över sig.
- Men jag säger alltid samma sak. Om vi hade vunnit kriget, vem hade då stått där som monument?Är det något jag definitivt har lärt mig är det att jag hör till förlorarna. Vad jag än säger och skriver tas det emot med skepsis.
Så jobbar vi med nyheter