"Bondskan" borde ha fått ta större plats i boken

Torgil Blom, född 1923, har sett i livets backspegel när han knåpat ihop Såhär efteråt. Gott så. Däremot inte självklart att hans minnen från förr behövde tryckas in mellan mjuka pärmar och ges ut. Ska jag tycka, kanske vän av ordning säger.

"Bilderna passerar revy", skriver han, och minns uppväxten i den lilla byn utanför Boden. Och den stundom nervsvaga mammans slit för att hålla ihop familjen. Medan pappan, som sålde hästar, tyvärr diggade dryckjom i alltför stor omfattning. Å livet i byn som var så "definitivt", så oföränderligt. Å skolan, som han senare i livet kom att tillbringa åtskilliga år i, både som lärare och rektor, och på geografiskt vitt skilda platser som Uppsala och Råneå.

Torgil Blom minns sina 90 år som långtifrån alltid varit någon dans på rosor. Melankolin pockar på mellan raderna.

Han skriver rakt och enkelt. Det blir dock rätt tråkigt med den kronologiska berättarordningen. Och jag, som liksom säkert flera av NSD:s läsare av tidningens insändarsida, har sett Bloms namn bakom åtskilliga underfundiga och anti-militaristiska små texter, hade sett fram emot mer av samhällsreflektion i Såhär efteråt. Baksidestexten lovade därför mer än den gav ur den synvinkeln.

Lite grann får jag ändå i avslutningsstycket Pensionärstankar där Blom bland annat minns sin polemiska duell med Gösta "med kniven" Boman i Boden under valrörelsen 1979. Och i det stycket kommer också antipatin mot våld som lösning på konflikter tydligare fram: Minskar våldet om vi ökar det, skriver Torgil Blom, vars bultande hjärta för dialekt, "bondskan", också gärna hade fått ta större plats i boken.