"Precis som i andra mänskliga lidelser skolas man in i extaserna och nu var jag väl förberedd för omskakande fynd och starka upplevelser i botaniken" (Gunnar Eriksson).
Så kunde mottot för hela samarbetet mellan idéhistorikern och botanisten Gunnar Eriksson och författarinnan och amatörbotanisten Kerstin Ekman lyda. Deras gemenskap började under Linnéjubileet. Eriksson är den förste botanist som inte mästrat Kerstin Ekman; därför fortsätter deras samarbete, berättar hon. Boken är en fullmatad samling essäer om det botaniska fältarbetets mödor och triumfer, om det systematiska arbetet att beskriva naturen både före Linné och i hans fotspår.
Padjelanta var under sekler botanisternas paradis i Sverige; här var allt orört sedan inlandsisen lämnade. Ett schakt genom tiden med sällsynta arter, anpassade för fjällklimat. Här rörde sig i hänfört rus Olof Rudbeck den yngre, Linné som skrev Iter lapponicum, Göran Wahlenberg på artonhundratalet, Sten Selander som återupptäckte brandspiran och byggde sin vetenskapliga karriär på grusnarven, Arenaria humifosa.
När de män som genomströvat markerna med sina portörer kom hem, behövde de inte sällan hjälp att teckna av alla växter. Då kunde döttrarna komma med i vetenskapen, som Olof Rudbecks Johanna Christina och Wendela och Linnés Sophia Elisabeth Christina. Elisabeth talade om "den indianska krassens blickande"; hon menade att den tycktes avge små blixtar och blev känd som Sveriges första kvinnliga botanist för sådan synstränghet
Hon följde faderns maxim "Det första är att ställa sig förundrad till allt, även det trivialaste", som faktiskt kan skönjas med kraftig lupp på baksidan av våra hundralappar: (Principum est) omnia mirari, etiam tritissima.
Denna bok, med alla sina bilder, är en kärlekshandling. Den lyfter fram botanikens hemlighet: att tydliggöra alla de budskap som finns inskrivna i naturen. Grönskan är inte "spenat", den myllrar av individer som det efter en tids träning blir en lust och andakt att närma sig.