Iran har skickat upp en apa i rymden. Reflexmässigt famlar jag utsiktslöst efter en rimlig förklaring till detta. Apan, en trekilos-makak vid namn Fargam, var under färden ekiperad i röd t-shirt och hjärnsensor-keps som antydde stresspåslag, men Fargam mår i dag under omständigheterna bra med apmått mätt enligt den Iranska Statstelevisionen. Gott så.
En förklaring till denna rymdeskapad må vara en renässans för kosmologisk prestige länder emellan, men jag åberopar det faktum att rymden alltid fått människan att tänka och agera enfaldigt. En presumtivt förvånad makak på 120 kilometers höjd klär givetvis skott för detta men framför allt tar Irans rymdsnoppmätning oss tillbaka till 50- och 60-talets debila rymdoptimism.
Då, sprungen ur ruinerna från andra världskriget, kan jag ändå se det vackra i den nyvunna optimismen och tron på möjligheterna bortom svunna horisonter. Astronauten skulle bli den nya tidens sjöman, gruvdrift skulle startas i asteroidbälten och solenergi skulle skickas ner till jorden. Man ville ha sagan. Behövde den. Fick den inte. I dag, i diskbänksrealismens tidevarv, säljer man in rymden via Christer ”Partaj” Fuglesang, docent i tristess. Jag vill problematisera detta. Astrofysiker, partikelfysiker och astronauter vill likt religiösa dogmatiker att vi ska tro blint och parallellt finansiera dessa verksamheter, men jag vill lyfta fram tvivlet samt förminska sensationskraften i ännu en oskarp bild av en isfläck på mars.
Det förhåller sig nämligen så här: rymden är helt sämst. Det finns inget där att åtnjuta frånsett bottenlös kyla, förlamande mörker och graverande tystnad. Att attackera universums mysterier med dessa dvärgraketer är som att kamma en isbjörn med en grillad kyckling. Det kan bara sluta olyckligt. Vidare är det också nåt jävulskt dyrt att göra grejer i rymden. Du kan typ inte göra rymdgrejer under en miljard euro. Det börjar liksom där och ökar expansivt i takt med hur mycket gallimatias du vill mata in i projektet. En personlig favorit är tron på en kolonisering av Mars. Oklart hur urvalsprocessen av bosättare sett ut men oavsett skulle det bli ett Big Brother på lettiskt fulspeed, för när blöjan skavt dig narig och det är 140 grader minus ute finns bara en utväg – alkohol.
Rymden besitter dock en unik potential som ligger på ett helt annat plan då den alltid kittlat mänsklighetens inbillningsförmåga och behov av att skapa legender. Rymdens orimlighet och människans tarv av att uttrycka sig kreativt har begåvat oss med utsökt litteratur, poesi, konst, musik och inte minst film. Att meditera hålögt över universums expansion krattar bara för en visit på Säters slutna paviljong, medan Rudyard Kiplings dikter, Bowies musik eller The Force Awakens eleverar oss till platser vi aldrig upplevt och detta göder samtidigt vårat abstrakta tänkande. Detta berikar oss.
Verklighetens rymdprojekt är bara människans flykt från sig själv och det är lättare att skicka upp en kodein-stinn apa till månen än det är att penetrera sitt inre och söka reell utveckling. Av denna anledning rekommenderar jag resan inåt där all space i världen finns plus moms, och att ni tar språng till er resa utifrån de konstnärliga uttryck jag nämnt. Universum är letal, obarmhärtig till sin natur och vill inte ha besök.
Skit i rymden.