Så har avgående kommunalrådet Karl Petersen sett till att han hamnar i den lokala historieboken inte bara för ett kulturens hus. Nu lovar han också ett dansens hus när han befinner sig på mandatperiodens yttersta.
Han gör alldeles rätt som rundar den velande politiska församlingen i landstinget. Vipps har Luleå det hus som Piteå så gärna vill ha. Eller så får vi två danshus i Norrbotten. Det är inte illa.
Tyvärr betraktar politiker kulturen som en lokaliseringsfråga. Alla ska få sitt, åtminstone lite till alla. Om det sedan blir bra med en geografisk utsmetning tycks politikerna inte reflektera över.
Jag har skrivit det förr och väljer att upprepa det. Norrbottningarna är inte så många att vi kan bygga kulturinstitutioner lite här och var i det till ytan stora Norrbotten, en fjärdedel av Sverige. Folkmängden i hela vårt län motsvarar inte ens kommunen Malmös och den stadens kultur kan nås med stadstrafiken.
Så enkelt är det inte i Norrbotten, inte ens med Norrtågs hjälp. Risken med att i rättvisans namn placera en del här och annat där är att vi får en kultursektor av byakaraktär som publiken har svårt att nå och som inte lockar talanger och etablerade aktörer.
Den kulturella upplevelsen är viktig för att locka människor och därför har Luleå gjort rätt efter många års handfallenhet. Det dröjde länge innan Norrbottensteatern fick sitt teaterhus och det dröjde mera än ett halvsekel innan stan fick Kulturens hus som blev ett föredöme för andra kommuner, så även för blivande kulturhuvudstaden Umeå.
Därför är det bra att Karl Petersen och Luleå använder det kommunala självstyret och bygger ett Dansens hus. För Norrbottens skull måste Luleå bli länets kulturhuvudstad med ett utbud som helst når rykte också en bit söder om Jävre.