Märta Fohlins andra roman, "Sandöflicka", är på cirka 160 sidor och de sidorna är satta på vanligt vis, med text i raka marginaler. Men stilen är omisskännligt lyrisk. "Ljuset är färskt och fylligt", kan Fohlin skriva och foga in nyord, som "sorgskog".
Man får alltså ta sig an verket som om det vore en diktbok, inriktad på ett flöde som når oss mer genom sinnliga beskrivningar och ett förtätat språk än via ett episkt förlopp.
Det är Leila som berättar och vi får följa henne de sista veckorna på Gotska Sandön innan hon ska flytta till Visby och börja i realskolan där. Det är sent 30-tal och i bakgrunden börjar det stora kriget mullra men märks egentligen bara på flickans oro och fantasier. Ja, tre av kronans soldater finns också på ön för att försvara den.
Leila strövar runt och besjunger havet, sanden, skogen, fyrtornet, stränderna med sin växter, badställena, moderns trädgård, klätterträden osv. Aldrig har väl någon skrivit så intensivt och själfullt om ön. Stilen är hela tiden i rörelse och texten dyker ner i jord och sand, tar sig runt i saltsjön och lyfter och svävar över ön.
Barndomsskildringen i "Sandöflicka" är enastående, tidlös, känsloladdad, ofta bråddjup, euforisk och ångestladdad. Men det naiva stråket tunnas efter hand ut när Leila upptäcker att hon är på väg att bli kvinna.
Ett kvinnoansikte ska vara mjukt och slätt, säger Margot. Det dröjer innan man förstår att hon är Leilas mor, inte en betydligt äldre syster. Fadern är en av dem som sköter fyrarna på ön. Där bor fem familjer.
Så börjar Leila spana och spionera på modern, hon tar efter hennes gester och miner och utforskar hennes vuxenhet. Hon noterar hur modern använder sin kropp. "Är jag nu i glappet, kluven i två", undrar hon, till hälften flicka, till hälften kvinna. Hon är bunden till ön och "påverkas av allt" där och försöker samtidigt slå sig "fri och bli till". Denna dubbla rörelse är romanens egentliga tema.
Patriarkatet har nog alltid haft sin givna form men här ser man att det förr var kvinnogöra att etablera det. Fohlin visar hur flickan skolas in i sin roll genom att i allt imitera Margot. Här blir den överföringen lika tydlig och självklar som när barnet en gång fick modersmjölken.
Menstruationen kommer som en personlig katastrof för Leila. Den bekräftar ju att hon är på väg att bli det hon inte vill vara: vuxen och kvinna, inte längre flicka och barn. Mästerligt återger Fohlin den där biologiska förändringen och hur den leder till starka lynnesskiftningar, aggressivitet och känslostormar.
Den lilla familjen åker till Visby och bekantar sig med staden, ser realskolan på avstånd, köper kläder, böcker och förnödenheter åt Leila för ett helt år, äter på restaurang och bor på hotell.
Att flytta till staden skrämmer henne. Hon inser att hon inte kommer att bli som modern, trots att hon är "en avhuggen länk från Margots kropp", "bunden till henne och till ön".
Stilen är alltså i hög grad lyrisk. Det betyder att gestaltningen hela tiden stoppas in i bilder och sinnliga förvandlingsnummer och klartext och analyser saknas nästan helt. I stället hamnar man ständigt vid diktens port och där får man stå och knacka på. För att nu bruka samma metod som Fohlin.