Den afghanske författaren Atiq Rahimis senaste roman kastar in läsaren i händelsernas mitt - in medias res - huvudkaraktären Rassul hugger en yxa i huvudet på pantlånerskan Alia för att kunna stjäla hennes pengar och rädda sin flickvän undan Alias giriga klor.
Parallellen till Brott och Straff är ingen slump. Hela romanen är en parafras på Dostojevskijs bok. Likt den ryske hjälten Raskolnikov, i dennes febervandringar genom Sankt Petersburg, ansätts Rassul genast av förlamande skuldkänslor över vad han har gjort.
Satans Dostojevskij utspelar sig dock i ett krigshärjat Kabul; missilnedslagen som rytmiserar Rassuls vardag har blivit en vana och rättssystemet är satt ur spel.
När Rassul försöker överlämna sig till myndigheterna är det till en början ingen som bryr sig, först säger de åt honom att komma tillbaka nästa dag och när han vägrar bjuder de honom istället på te.
Rassuls värld är moraliskt godtycklig och kafkaesque. Känslan av uppgivenhet vältrar sig ut ur texten: "Då återstod det alltså bara att kvida: ’Vad ska jag göra’, utan frågetecken."
I väntan på en slags nådens Godot suddas gränserna mellan dröm och verklighet ut. Rassul vill bort, gifta sig med sin älskade Suphia och resa till ett lyckligare och mer oskuldsfullt då, men skulden fjättrar honom i staden.
Istället flyr han in i barernas haschdimmor, där sagoberättarnas persiska legender om magiska platser spinner in en allt starkare längtan efter befrielse i Rassuls narrativa väv. Han identifierar sig med Raskolnikov och börjar leva i fiktionen som eskapistisk lösning - om hans handling redan är skriven kan han sluta ta ansvar och distansera sig från det inferno han befinner sig i.
Det är omöjligt att läsa Satans Dostojevskij utan att jämföra den med Brott och Straff eftersom parallellen är så konsekvent genomförd, i synnerhet rörande Rassuls personporträtt. Men visst blir det annorlunda i och med att Rahimi förlagt sin berättelse till ett relativt nutida Kabul. Parwaiz, en karaktär i boken, kommenterar det också i en replik till Rassul: "Sluta tro att du är Dostojevskijs romanfigur, är du snäll. Raskolnikovs handling får en mening i hans samhälle, i hans religion".
I likhet med Dostojevskijs roman är även Rahimis tankeväckande på flera sätt. Rassuls gripande funderingar kring religion, moral och värderingar ger boken tyngd och ett djup som förhöjer spänningen. Rent stilistiskt bleknar den dock i jämförelse, och skulle ha tjänat på att stundtals ha tagit uttrycket "Show, don’t tell" i beaktande. Men Satans Dostojevskij har ändå ett nervigt driv som dröjer sig kvar i mig efter att sista sidan är nådd, och känslan av att befinna sig i Rassuls absurda tillvaro är en upplevelse jag kan rekommendera.