IWoody Guthrie, för att inte nämna föregångare som Joe Hill, gjorde kampsånger för fackföreningsrörelsens genombrott i USA. Bruce Springsteen sjöng på 1980-talet om rörelsens tillbakagång. Istället för entusiasmerande kampsånger är det istället ett sorgligt romantiserande av det egna lidandet. Det är förstås föga konstruktivt. Samtidigt gjorde Springsteen stödkonserter för det amerikanska metallfacket, och skänkte pengar till de strejkande gruvarbetarna i Storbritannien.
Kanske just på grund av att Springsteen inte är explicit radikal i texterna, ska Ronald Reagan i samband med presidentvalet 1984 ha nämnt låten Born in the USA som ett exempel på god patriotism. Springsteen tog sig för pannan, enligt Springsteenland. På skivan The Ghost of Tom Joad från 1995 sjöng Springsteen också om USAs miljontals papperslösa invandrare som utnyttjas på arbetsplatserna.
”And for my nineteenth birthday I got a union card and a wedding coat”, sjunger Springsteen i The River. Förutom arbetarperspektivet står kärleken som det centrala temat i texterna. En kärlek som kräver ”kompromissande och stoicism, tro och tillförsikt, tålamod och resignation”, skriver Clara Törnvall i Springsteenland.
I USA är befolkningen mer religiös än i Sverige, därför går det med lite vilja också att tolka in Gud i Springsteens texter, som Ola Sigurdson gör i ett kapitel. Andres Lokko konstaterar att Springsteen aldrig blir bättre än vad han var 1981 i Stockholm, när han själv såg honom uppträda.
Sist i boken intervjuas Sveriges kanske mest hänförda Springsteenentusiast, Johan Bjernick, som med stort engagemang bland annat jämför olika inofficiella konsertinspelningar. Det är väl lite excentriskt och lustigt. Men lustigare är ändå svensk journalistkårs fascination av Springsteen. Få andra utländska artister kan genomföra en konsert i exempelvis Madrid, och få en helsida vardera i flera svenska dagstidningar.
Springsteen är förstås en populär artist även bland folk i allmänhet. Ändå går det att påstå att han får oproportionerligt mycket uppmärksamhet i svensk press. Inget fel med det i sig. Om det enbart är populariteten som ska styra i vilken grad en artist exponeras är det bara att låta dokusåporna få ta över allt. Fel är däremot det ängsliga flockbeteendet inom media. Det verkar på något sätt ingå i subkulturen musikjournalist att avguda Springsteen. Den enda variationen som tillåts är att på olika sätt förklara varför han är så fantastisk.
Ytterligare en intressant aspekt är att Springsteen tidigare räknades som en ”svennig tönt”, men numera är en artist som även hyllas av de unga, hippa popmänniskorna. Således: ge det några år till så gillar ni Ulf Lundell också.
ERIK HJÄRTBERG