Ut är titeln på Carsten Jensens resereportage. Ut var svaret mamma fick när hon frågade vad jag skulle när jag lämnade hemmet. Ut, för att ute var mer än inne. Borta var mer spännande än hemma. Jämngamla vänner var bättre att leka med än föräldrar. Ut var nära hemmet. Den kusin jag lekte mest med under mina åtta första sommarlov har blivit kvar i samma sommarland. Tidigt längtade jag längre bort. Efter studenten stack jag direkt. Svaret på mammas fråga var detsamma som när jag var pojke, men ut var nu främmande länder. Exakt vilka visste jag inte när jag tjugo år gammal lämnade Sverige.
Mamma var livrädd för att något skulle hända. Till en början var jag inte det, men efter några månaders liftande hamnade jag mitt i natten i en gammal Cheva i en skog i södra Frankrike. I baksätet hade två storväxta nordafrikaner samlag. Chauffören tyckte att han och jag borde göra något liknande i framsätet. Jag delade inte hans uppfattning. Med armkraft och ord försökte jag hålla hans händer och mina byxor på plats. Man kunde tänka sig att upplevelsen vaccinerade mig mot nya resplaner. Det blev tvärtom. Kunde jag avvärja ett våldtäktsförsök i en fransk skog kunde jag klara vad som helst.
Händelsen väcks till liv under läsningen av Carsten Jensens berättelse från hans första resa till Indien. Han var nitton år. Ensam bland alla människor i Bombays slum kom insikten om vad det innebar att, efter en stöld, stå med få pengar och ett pass som enda tillgångar. Upplevelsen födde ingen rädsla utan "en berusande medvetenhet om mina egna resurser."
Det finns en handfull andra reportage från Indien som visar varför Carsten Jensen har varit en av de journalister och författare jag har tyckt mest om att läsa sedan jag själv började arbeta som resereporter under 80-talet. De 535 sidorna samlade reportage som finns i Ud är kronologiskt ordnade. Mellan decennierna, som i Ud inte exakt följer kalendern, utan historiska utvecklingsfaser som murens fall och attackerna mot tvillingtornen, summerar Jensen sin och tidens utveckling.
Levande är bästa ordet för att karakterisera reportagen. Ett sätt att skapa läslust är återkommande halsbrytande, överdrivna, iögonfallande, drastiska och överrumplande förenklingar. Det får mig att tvärnita i protest och undra om Jensen verkligen menar det han skriver. Förenklingarna fungerar som bromsklossar, en slags verfremdung för att tala med Brecht. De blir avstamp för utförliga undersökningar som, efter inbromsningarna, skruvar upp läsarens uppmärksamhet.
Jensens närvaro och upprördhet över missförhållanden skapar texternas hetta. Hans raseri över det invandrarhat och det maktmissbruk som utvecklades i Danmark under Fogh Rasmusen påminner mig om Hunter S Thompsons hat mot Nixon. Det var drivkraften i hans skrivande och det är en livgivande kraft också hos Jensen. Det är befriande att känna delaktighet i hatet.
En sak som imponerar och överraskar är att Carsten Jensen var så bra direkt när han började skriva. Thy från - 78 och tre andra reportage från Danmark två år senare kan användas som standardexempel för reportage om städer som råkat illa ut. Reportagen från Aalborg är lärorika av flera skäl. De lyckas förena en hyllning till de socialdemokratiska kommunalpolitikernas folklighet med en skoningslös sågning av deras politik.
Alla 535 sidorna i Ud är inte bra, men minst 500 sidor är så bra att de med bred marginal distanserar de flesta resereportage som har skrivit i Norden under de senaste decennierna.