Under vistelsen i huvudstaden uppsöker jag Moderna museet. Det gäller för en kulturjournalist att hänga med i vad som sker i samtidskonsten och det är utställningen Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk som är målet.
Efter lite irrande på museets stora ytor och sökning efter dessa dansmaskiner sticks huvudet in i ett mörkt rum med stumfilmsmusik. Där inne spelas Charlie Chaplins film Moderna tider.
Men ... samtidskonst och så Moderna tider från 1936. Det går ju inte ihop. Efter att ha sjunkit ner i Ikea-samtidssoffan modell Klippan och suttit där i någon timme så inser jag att det visst går ihop. Chaplins konst är alla tiders konst och ett alla tiders mästerverk. Det är inte bara jag som blir sittande framför den stora duken, andra som sticker in näsan blir kvar, soffan blir fullsatt, till och med med sittande på armstöden.
Och det är inte att undra på att vi inte reser oss och går vidare till andra konstverk. Denna film är mästerlig och tidlös på alla plan. Mästerligt filmfoto, mästerligt skådespeleri och en mästerlig skildring av den samtid som hette 1936. Vi får nypa oss i armen för att vrida tiden tillbaka, att det inte är 2014 det handlar om. Och ovanpå allt detta en filmteknik som slår alla dagens datorskapade konster på vita duken.
Ni har säkert sett filmen och ni kanske fortfarande minns. Chaplin skildrar det nya industrisamhället som ett klassamhälle, det enformiga industriarbetet vid löpande bandet, arbetslöshet och där hungern leder till brott, ledare för demonstranter som fängslas. Och hela tiden med den där nödvändiga humoristiska glimten i ögat.
Men allra bäst är Moderna tider för sin humanistiska grundton. Här finns inte tillstymmelse till sexism eller förakt. Charlie Chaplin är så sympatisk i sin samhällskritik, så full av godhet och humanism, en mustaschprydd socialist i lammpäls.
Frågan är om Sveriges televison skulle kunna visa Moderna tider så här ett valår. Yttrandefriheten har sina gränser hos den public service som annars är så mån om att intyga sin egen nödvändighet. Vi får ju inte se Stefan Jarls film Godheten och vi får inte lyssna på komikern Soran Ismail i Sveriges Radios sändningar.
Är inte yttrandefriheten viktig och är den inte särskilt viktig under ett valår? Nej, det är ingen ordning på samtiden inom public service. Då är det tur att vi har yttrandefri samtidskonst.