På Malmö Konsthall ställer närvarande konstnärskollektivet Institutet ut en performance som består av två romska tiggare som sitter i ett vitt kalt rum två timmar om dagen. Debattens vågor har gått högas om detta är konst eller smaklöst.
Samma känsla får man efter att ha lyssnat på André Chini, när han dirigerar uruppförandet av sitt eget verk Traficking – she could be your daughter. Smärtan hos offren går inte att ta miste på i detta musikaliska porträtt som skaver obehagligt. Fascinerande att höra ett aktuellt samhällsproblem gestaltas i from av nutida konstmusik.
Alla sex i NEO är som vanligt skickliga intill det övernaturligas gräns. De hörs att orkester och dirigent verkligen brinner för den nutida musik man väljer att framhäva här.
Jukka Tiensu, Bety Jolas, George Aperghis, Kent Olofsson och Mauricio Kagel bjuder på modern klassisk konstmusik när den är som allra modernast.
Det frustande klarinettspelet från Kristian Möller får en att tänka på en åsna med hicka som nyser. Om man nu vill drista sig att i ord beskriva vad man nyss upplevt.
Att sitta på stora salen scen, med ett vitt skynke bakom sig och orkester framför sig är på pappret ingen dum idé. Det har gjorts förut men det enda unika man får ut av upplevelsen är en stånkande tur fram och tillbaka i trapporna samt en ingående studie av alla grå märken som täcker det svarta scengolvet.
André Chiní är inte bara en duktig dirigent och kompositör. Även hans mustiga mellansnack är en fin kontrast till musiken. Neo naglar fast dig vare sig du vill eller inte.