Cirkeln sluts från sen runskrift till graffiti
BOKSpråkens historiaTore JansonNorstedts förlag
När talspråk lyfts upp till skriftspråk finns det ofta en stark stat som behöver verktyg för konstbevattning, beskattning, lagstiftning, handel, religiös legitimering av maktutövning. I några fall känner vi faktiskt till enstaka upphovsmän med statligt/kyrkligt uppdrag: Wulfila åstadkom det gotiska alfabetet och munkarna Kyrillos och Methodios det första slaviska.
Hur annorlunda då grekiskan. De grekiska stadsstaterna på Homeros sjuhundratal f Kr var inte enade, hade ingen stark centralmakt - här talades attiska, doriska, eoliska dialekter. Men de hade en litteratur, filosofi, vetenskap. Och författarna började skriva på ett alltmer enhetligt skriftspråk, koine, "det gemensamma". Och som de skrev:
"Plejaderna har försvunnit
och månen har sjunkit undan
Den djupaste natt, och tiden
försvinner. Jag vilar, ensam"
En enskild människa träder för första gången mot oss i texten. Det är som om den grekiska sången föds ur havet från en sjöjungfrus penna: Sapfo från Lesbos, sexhundratalet f Kr.
Förre professorn i latin och afrikanska språk i Göteborg, Tore Janson, förmedlar hela tiden fascination inför de 85 stora (över 10 miljoner talare) och 6800 små språkens förhållande till sina samhällens historia i Språkens historia. Han skriver själv en klar, resonerande prosa utan ett överflöd av abstraktioner. Detta är en bok i allra bästa folkbildningstradition.
Han finner en skriftspråksburen, enande och dialektutjämnande kraft i stark centralmakt, tät befolkning, stark skola och kyrka. Mot denna står talspråkets naturliga tendens att splittras i dialekter som kan grunda nya språk. En tredje, förunderligt gäckande kraft kan vara tidigt utvecklad litteratur. Sammantaget blir slutsatsen att varje språks historia har unika drag som inte kan förutsägas.
Som nu med urgermanskan:
ek hlewagastiR holtijaR horna tawido
"Jag HlewagastiR av ätten Holt gjorde hornet" som det stod på det nedsmälta gallehushornet, en av blott tvåhundra bevarade, korta tillskrifter.
De finns mest på brakteater, hängsmycken, och vittnar om ett gemensamt språk i Tyskland, Holland och Skandinavien några sekler före vår tideräkning. Detta språk kunde ha blivit en grekiska för nordeuropa, överlevt den politiska maktens pendlingar. Men det hade inte någon egentlig litteratur eller enande stat, kyrka, skola. Kanske var också yngre runraden med 16 tecken - för få för att teckna alla språkljud - en misslyckad konstruktion.
Det dröjde mycket länge innan någon upptäckte att dialekten "svenska" blivit ett eget, avsplittrat språk.
Först 1312 skrev kejsar Otto om översättningen av en av Eufemiavisorna "aff thysko och j swaenskae thungo".
Det är till och med möjligt att om någon frågat Äldre västgötalagens nedtecknare på vilket språk den skrivits, hade man svarat - danska!
Latinets alfabet har överlevt dess monopolställning som kyrk- och kanslispråk; tecknen har splittrats från det fullständiga språket.
Runorna ristades mest i trä och har därför försvunnit. Men i en fäbod i Älvdalen har man funnit AAD gät 1900, "Anna Andersdotter vallade (här år) 1900". Detta är inte tidig graffiti.
Detta är sen runskrift.
Möjligen är det samma sak. Så oförutsägbart kan språkhistoriens cirklar slutas.
Så jobbar vi med nyheter