Eva Ströms nya roman Den flödande lyckan innehåller drygt hundra citat, nästan ett per sida. Citaten står väl där som bollplank, men när jag lite blygt kastar i väg de bollar som finns i den omgivande texten mot citatväggen händer inte så mycket. För mig ställer de mest till problem.
Den flödande lyckan är egentligen en läkarroman. De tre huvudpersonerna i berättelsens kärlekstriangel jobbar på sjukhus (och det gör nog även berättaren) och det vimlar av läkartermer och sjukdomar i texten. Och läkarna här talar lika ofta över våra huvuden som de på vårdcentralerna.
En kvinna berättar inledningsvis utförligt och exakt om när bomberna föll över Rotterdam, en enastående text om krigets vansinne, om vad det gör med de överlevande. Det är också i Holland Anders Bruhn möter Monica, de gifter sig och får en flicka som i första kapitlet är fyra år. Däremellan utspelas den egentliga berättelsen.
Ett kapitel om filmen Zigenarnas tid binds ihop med kärlekssorg, ett annat avsnitt handlar om handlovens ben. De är underbart anpassade, ja mirakulöst sammankopplade och bildar ett fulländat instrument; så noga byggd och sammanfogad är inte Ströms egen berättelse.
Ibland kan den mer likna en rad noveller även om de är knutna till de personer som då och då står i händelsernas centrum. Romanen har alltså ett obestämt drag, rör sig lite trevande, backar, hoppar och stannar oväntat till.
Även i den förra romanen, Claires leende, hade Ströms språk ett starkt fysiskt drag. Den nya handlar till stor del och mycket bokstavligt om just den mänskliga kroppen. Ett samlag är "egentligen någonting ganska opersonligt", "en sorts allmänt formulerad princip som skakar genom hela naturen, mörk, logisk, stark, opersonligt flödande", summerar berättaren, när Espen och Monica släpper loss de krafter som också sliter sönder den sociala väven.