Samhällena kämpar för att hålla nedgången borta. De som kan drar vidare till städerna. De som blir kvar får klara sig så gott det går, det går sällan särskilt bra.
Chanserna för ett långt laglydigt liv bland de fattiga är inte så stora. Förr eller senare blir livsvillkoren så tuffa att de som blivit kvar hamnar i brottslighet. När det väl inträffar har de ingen plan, ofta flyr de bara brottsplatsen. Bort, bort, med förhoppningar om att finna en utväg under resans gång.
Att det sällan sker skildras i filmer och romaner i country noir. Genren handlar inte om snabba ryck och välplanerad brottslighet som i städerna utan om tillfälligheter och olyckliga omständigheter som kunde inträffat eller inte inträffat vid ett annat tillfälle eller på en annan plats, men förr eller senare blir huvudpersonerna i country noir brottslingar.
Om hur det kan vara handlar en av de senaste årens mest uppmärksammade amerikanska teveserier som under våren kommer att visas på svensk teve. Nic Pizzolatto har skapat True Detective.
Serien, åtta avsnitt sänds under våren, är så bra att den givit mig inspiration till läsning av Pizzolattos hittills enda roman. Galveston inleds med ett maniskt berättande.
Huvudpersonen talar oavbrutet, det ena ordet ger det andra i en ordström som leder direkt till den blodiga uppgörelse som tvingar honom på flykt.
Mannen talar för att hålla rädslan på avstånd, för att intala sig själv att den besvärliga situation han hamnat i inte är så besvärlig, men till slut tar orden slut. Då blir det alldeles tyst.
I tystnaden kan romanläsaren göra sig hemmastad och komma nära romanens gestalter och reflektera över livet för människor som reser kors och tvärs på de amerikanska landsvägarna, med tiden som enda tillgång, och ingen särskild plats att komma hem till.
Hemkänslan är flyktig som en sommardag i september. Drömmarna om bättre liv någon annanstans infrias inte och det rastlösa resandet blir en livsstil. Det mest förvånande är att så få människor sjunker ner i uppgivenhet; när det sker är det ofta i sällskap med alkohol och narkotika.
Huvudpersonen i Galveston minns en bok där någon sade att berättelser är räddningen. Skitsnack blir han slutsats. I hans värld går allt åt helvete. När inget särskilt händer är det bara för att historien tagit en kort paus från alla djävligheter.
”Allt det spännande finns hos arbetarklassen”, sade Ivar Lo en gång. Det är inte sant, men yttrandet har följt mig under mina resor i USA. Under tillfälliga möten på tillfälliga platser byter människor berättelser med varandra, med en öppenhet som kan vara chockerande ärlig, också när det gäller detaljer som avgjort inte fokuserar på angenäma händelser.
Berättandet blir en slags terapi för människor som aldrig skulle ha råd att gå till terapeuter. Glädjen och lättnaden över att berätta om det som har varit tungt är befriande. Uppenbart är att vissa berättelser kräver massor av omtagningar, ibland nästan som en schlagerrefräng som har satt sig i sinnet.
Litteraturen har sin egen moral och den är annorlunda än verklighetens. Hjältarna i country noir är inte samma slags hjältar som i verkligheten. I verkligheten är de främlingar, i fiktionen lär vi känna dem. Bra författare är solidariska med sin romanpersoner, sådan solidaritet uppstår också mellan de fiktiva hjältarna och läsare av country noir.