År 1948 skrev Stig Dagerman pjäsen ”Skuggan av Mart”, ett grymt kammarspel för fyra vars crescendo är en sons mord på sin moder. Pjäsen sattes samma år upp på Dramaten av Göran Gentele och med Per Oscarsson i huvudrollen som också blev hans genombrott.
Det är en pjäs som berör på djupet och som ställer moraliska frågor, vilket Dagerman alltid ville och som samtida Camus och Sartre också gjorde, med ett Europa i spillror och där existensens mening skulle dissekeras.
Pjäsens innehåll lämnade inte Lo Dagerman, Stig Dagermans dotter, någon ro.
Vad är bakgrunden till detta fruktansvärda som pjäsen bygger på? frågade hon sig. Sedan 30 år tillbaka bor och jobbar hon i USA och försöker göra pappa Stigs böcker och dramatik känd där.
Och på sitt håll, också i USA, satt redaktören och skribenten Nancy Pick i ett sorts vakuum i sin nyfunna nyfikenhet på författaren Stig Dagerman i allmänhet och dramat ”Skuggan av Mart” i synnerhet.
Ett drama som skrivits några månader efter Stig Dagermans möte med österrikisk-judiska anarkisten, feministen och författaren Etta Federn i Paris 1947, där Stig var på resa med sin dåvarande hustru Annemarie Götze och för att hitta material till reportageserien ”Fransk vår”.
Etta Federn, avlägsen släkting till Nancy Pick, hade två söner, varav den ene, Jean, dör som en hjälte i motståndståndsrörelsen. Den andre sonen, Michel, levde ett lite stillsammare och mindre revolutionärt liv, även om han också deltagit i kampen mot Nazi-Tyskland.
Huvudfrågan som Lo Dagerman och Nancy Pick ställer bottnar i en undran: Är Etta Federn verklighetens förlaga till pjäsens Angelica? Hon som dyrkar den ene, den döde, sonen och är avog och kall mot den andre, den levande. Och därför mördas av sonen i pjäsen ”Skuggan av Mart”.
Vad är sant och vad är fiktion? frågar sig Dagerman och Pick i ett sorts undersökande reportage som också kan beskrivas som två forskningsprojekt som blir ett. De vill båda nå en sanning de vet aldrig riktigt kan nås, men om inte annat så i alla fall något skingra skuggorna runt två komplexa personer och en berömd pjäs tillkomst. Målet är ”att vi ska våga se klart för att komma närmare en sanning”, skriver Lo Dagerman.
Det är mycket intressant att följa deras idoga strävan, som i boken är ett växelspel mellan ett nu och ett då, som i slutänden leder framåt. Allt hör ihop med andra ord.
Och ”Skuggorna vi bär” lär inte så lite historia, politisk som litterär, som också de tätt kan kopplas samman. Stig Dagerman sympatiserade med anarko-syndikalismen och skrev i tidningen Arbetaren. Etta Federn levde några år under 1930-talet i Barcelona och skrev bland annat om kvinnor i den antifascistiska kampen.
Det politiska har sin givna plats, men för att förstå och komma närmare sanningen och bakgrunden till ”Skuggan av Mart” måste nog Stig Dagermans komplicerade relation till mödrar anses vara det viktigaste. Modern, Helga, lämnade honom efter sex veckor och hela sitt korta liv, (han tog sitt liv 1954, endast 31 år gammal) närde han en längtan inom sig. För ”hur frigör man sig från någon som övergivit en”?
”Skuggorna vi bär” berör och är tidlös på många sätt, trots att den har ett speciellt mål och syfte. Den är skriven av två personer som båda vill försvara sina nära och kära, men samtidigt ärligt försöker närma sig, kanske, obehagliga svar.
”Starka mödrar är det starkaste som finns”, skrev eller sa Etta Federn, hon som i Stig Dagermans händer kunde läsa att han drog till sig lidande.
Skuggorna vi bär förtjänar att läsas och inte förpassas till litteraturens skuggor.