Jag beundrade Pernilla Wahlgren som med chockrosa solglasögon och strassbeströdd skinnpaj var den snyggaste jag sett vid sidan av min tidigaste tjejförälskelse Lucy Ewing. Jag avundades kompisars storasystrar med sprejade spretluggar, blå kajal, lappade jeans och läppstift i exakt samma ljusrosa nyans som den blonda i Lili och Sussie. Jag ville se ut som dem och kämpade för att få till något som alls liknade spret i min krusiga hockeyfrilla.
80-talet var decenniet då benvärmarna flyttade in i de svenska vardagsrummen. Det gympades framför videor med Jane Fonda och Susanne Lanefelt som predikade om att stjärten skulle knipas men vi som var barn visste inget om lågkaloridieter och fitnesskroppar. På högstadiet var Elin i 8B skolans killfavorit för att hon hade stor rumpa och jag förbannade min taniga ändalykt i tysthet. Tämligen oförargligt i jämförelse med det som 25 år senare blivit verklighet.
Utseendefixeringen sprider sig som en epidemi över världen, berättade Martin Persson, doktor i medicinsk vetenskap, häromdagen. Forskare från 34 länder samlades för att diskutera problemet de menar är ett allvarligt hot mot folkhälsan. Forskningsrön visar att mellan 50-70 % av unga västerländska killar och tjejer är missnöjda med någon del av sitt utseende. Var femte tioårig flicka i Sverige tycker att hon är för tjock. På Stockholms centrum för ätstörningar förekommer nioåriga patienter och i svenska klassrum undviker elever att räcka upp handen om de inte känner sig tillräckligt snygga.
I Ungern får 16-åriga tjejer bröstförstoringar i examenspresent och i London har man sett fall med tonårsflickor som gång på gång uppsökte vården för att göra abort. När de fick frågor om varför de inte använde preventivmedel sa de att graviditeterna var ett billigt sätt att få större bröst. Så långt har den gått, vår jakt på den perfekta kroppen och det fläckfria utseendet.
Läget kopplas till sociala medier, tv-reklam, annonser och tidningslöp om hur du plättlätt kan spruta dig rynkfri, få sexpacksmage och studsbollshård röv. Överallt finns en konstant exponering av budskap om hur vi ska se ut och av utvecklingen att döma tycks vi ha kapitulerat fullständigt inför dem. Det är hög tid att fundera över vad vi vuxna har för ansvar. Att förskoleungar i vetenskapliga studier tilldelar Barbie mer positiva egenskaper än dockor med normal kroppsfason kan knappast skyllas enbart på Instagramflöden med retuscherade bilder. Det handlar om hur vi pratar om våra egna och andras kroppar hemma vid middagsbordet. Hur vi värderar människor utifrån hur de ser ut. Flera bloggar som följs av hundratusentals drivs av unga människor som regelbundet injicerar, karvar i och stöper om sina kroppar. Snart blir den generationen föräldrar och vad som kommer att ske med utseendehysterin om inget görs för att bromsa den är lätt att föreställa sig. Världsledande forskare vädjar om social aktivism och högljudda protester. Det minsta vi kan göra är att hålla käft om våra egna kroppsnojor, ge fan i att lägga vikt vid hur barn ser ut och aldrig upphöra att betona att människovärde inte sitter i hur många likes du fick på din senaste profilbild på Facebook.