Tornedalsteatern ger Vishetens vindar, men skulle behöva ett korsdrag som drog av ensemblen näbbstövlarna, föste ut tramporgeln från scenen och förpassade den och dragharmonikan till museum. Det känns så efter en timme i Scen 2:s knarrande publikfåtölj.
- Hur länge håller ni på, frågar en yngre man i publiken innan spelet börjar och han vet kanske vad det handlar om.
Vi andra är ovetande och får följa spelet som utgår från en scen där "Lisa" varit borta hela natten och kommer hem till sin vindruckna mor, någonstans i Tornedalen. De ryker ihop, men sedan vandrar pjäsen in i, enligt programbladet, sju berättelser om vittror, skogsväktare, moder Gud och skyddsandar.
Det blir mest en uppläsningsövning, ackompanjerad av fiol, tramporgel eller dragharmonika till taktfasta stamp av näbbstövlar och man undrar i sitt stilla sinne hur detta ska sys ihop innan timmen är över.
Jo, det tar slut och det slutar som förutsetts, att den vindruckna modern tar den bångstyriga tonårsdottern i famn i den stora gemenskapen. De är förlorare men har kvar varandra.
En stor del av det lilla programbladet ägnas åt hur många som varit inblandade i denna dramatiska skapelse och det är väl där felet ligger. För många kockar om soppan. Av kompromisser kan det sällan bli bra dramatik.
En kväll under barnteaterfestivalveckan ägnades åt ny dramatik för en ung publik. Det saknas sådan och landets begåvade dramatiker har skrivit nytt. Tornedalsteatern har under festivalen visat att den dignar under sitt kulturarv och borde ta till sig en injektion modern god dramatik som inte nödvändigtvis är resultatet av ett grupparbete norr om 65:e breddgraden.