Kultur är odling och att odla, men vad är då detta med att räfsa, kratta och köra bort ris kvistar och löv? Finns det något i den andliga odlingen som motsvarar denna vårstädning? Behöver också den andliga odlingen en årlig uppryckning, rensa bokhyllan, dvd- och cd-samlingen från det vissna och tukta det vildvuxna?
Ja, kanske ser den egna andliga odlingen ut som med den egna trädgården. Bärbuskar vars grenar kryper längs marken och slår rot, kvickroten som tagit över trädgårdslandet, vinterns halkgrus som täcker delar av gräsmattan, som ger igen genom att tränga in och inta den grusade gårdsplanen.
Ja, bevare oss väl, så ser det ju ut just nu när den obarmhärtiga vårsolen lyser upp det dunkelt dolda i den egna trädgården och bokhyllan. Till återvinningen med alltihopa och dags för nyodling, andlig och biologisk. Så vi styr bilen till återvinningsstationen och finner att den har plats för allt visset, biologiskt som andligt, men att det gäller att sortera rätt, var sak på sin anvisade plats.
På återvinningen lämnas inget åt slumpen. Ingen plats har så många förbudsskyltar. Allt är så förbjudet att besökaren frestas fråga: finns det något här som inte är förbjudet? Efter ännu en misslyckad sortering önskas vi av en sista skylt ”Välkommen åter!” till de återvunna förbudens anläggning.
Men uppriktigt sagt: ska vi hålla på och räfsa och städa trädgården, rensa i bokhyllan och skivsamlingen? Är den välansade och välstädade kulturen det vi behöver. Nej, inte alls. Vi behöver det vildvuxna, vi behöver kulturträdgården där de kvicka rötterna sticker upp och sätter krokben för trädgårdens egenutnämnda mästare som tror att de vet vad som är bäst för oss och för hela samhället.
Nåja, det får gälla den andliga odlingen, det där med kvickrötterna. Vår egen andligen vildvuxne August Strindberg hölls sig alltid med välskötta trädgårdsland. Om han inte hade något eget land odlade han på fönsterbrädan eller i sin hyresvärds trädgård.
Filosofen Immanuel Kant definierade kultur som ”något högre än vad naturen själv kan åstadkomma”. Så var det inte för Strindberg. Han var mer orolig för sina meloner än för sin diktsamling, skriver förläggaren Karl Otto Bonnier efter ett besök hos honom på Kymmendö 1883.
Så läs Strindberg och låt kvickrötterna sticka upp i den andliga odlingen, i trädgården är de inte till glädje för någon.