Det är typiskt för Katarina Frostenson, från hela hennes författarskap, att skriva en dikt om ett så dagsaktuellt och laddat tema som tiggeri och anarki på Sveavägen. Bland annat. Ett tema är alltid bland annat för henne, där måste ske ett språkbråk och flera avvikelser från ämnet, repeterat ljudhärm och allitteration. Dikten heter mycket riktigt I ett härad i nya samlingen Sånger och formler.
”Härad” är ju ett märkligt ord som säger att man är här, hemma. Men Sveavägen är inte bara ”ett härad” där "härskaror" kan rida fram i tystnad om natten förbi ”sköldar som Ignis, Ica, Seven Eleven”. Gatans namn kunde lika gärna vara Sönderslagen. Den kan närsomhelst
”…översvämmas av leende härjade / härskaror, här har blivit ett läger / högar av packning och trasor, när du sveper om hörnet kommer / doften av mull, under Ignis fjäril / tänk, bakom varje människa en värld, en hel här / en bakgrund, hus som lämnats / vägar, bohag, liar och skäror”
Hennes från början postmodernistiska språkbråk på en gång tydliggör, arkaiserar och abstraktgör, det är det märkliga.
”… frågan om vad som är rätt att göra / eller inte göra härjar i sinnena, är över nerverna / sover och uppstår / är overksamheten legal – vem härskar över hörnen, vem / hör till och inte, vad ska skiljas från vetet och hur lång tid / får fattigdom vara”
”Vetet” antyder den rumänska kvinnans bondebakgrund samtidigt som det hör ihop med ledordet i denna samling: knäcke. Knäcke är födan som uppehåller världen samtidigt som det är ett sprittande, lustigt ord som bryter av mot språkets stråk och tråk.
En kvinna som doftar vete figurerar,
”….det var då och det är här / som är hemma, bland främmandes läger / och så står hon mitt i vägen med sitt redan krackelerade / svarta madonneansikte som ute i fälten / en bit rumänsk trakt, det vackraste tänkbara härad med / vallmo och hästar, kornblå sky / hon ropar ut mama…”
Att skriva om detta ämne utan all inställsamhet och beskäft, skriva alldeles rent om situationens moraliska laddning, det vill till en Katarina Frostenson.
På liknande sätt hanterar hon världens växande sopberg i Bråtesgång men ibland tar språkbesattheten över (hon talar ofta om mani) som i Bäcken – en sång som helt enkelt bygger på ordets dubbelbetydelse. Ofta hörs en sorgesång över en bortgången mor – som verkligen gått bort, det förbokstavligas – och tonen till detta är än folkvisa, än elegi.
De mjuka sångerna, de hårda formlerna. Mer än förr är detta djupt personliga dikter, det abstrakta genusperspektivet nedtonat.
Katarina Frostensons dikter berör som med en hand samtidigt som de skapar det avstånd som skärper seendet. Detta sker med storslagen självklarhet, allvar, stänk och flikar av glädje och förundran över att något sånt som språket finns.