Nuförtiden drömde han allt oftare att han var i Abisko, stod ute på en flack myr en stillsamt gråmulen sensommareftermiddag. Det svaga sorlet från jokken, i övrigt så tyst att han kunde höra slagen av landskapets hjärta. Den gråvita spången framför honom. Han började gå.
Sådana nätter hade han inte ens på hemvägen klivit av tåget för att besöka byn. Men nu stod han ändå på Adolf Hedinsvägen, som sluttade ner mot den branta backe som på den tiden hette Nollan, och markerade var staden tog slut, längre bort de låga mörka bergen som omgav byn, Piekkustieva, Aptasvaara, Kaperasjänkkä.
Bussen gick varje timme men han hade bestämt sig för att gå i stället. Som i gamla tider, efter dansen på Parken när alla toner tystnat och alla ljusen slocknat, den gången han faktiskt fått följa någon hem, två kyssar i hennes kallfarstu, en värme som räckte de fyra kilometerna ner till byn. Och hela vägen under stjärnorna funderade han på om han skulle våga träffa henne igen.
Anne-Marie hette hon. Undrar vad det blev av henne? Men nu var det en annan tid. Fjällvinden från nordväst bet kring nacke och öron. Var det verkligen midsommar? Samerna, som var här först, visste: ”På dessa sluttningar ska människor inte bo, helst inte rasta.”
Ändå var det på Haukivaara staden växte upp, eftersom det låg mellan de två andra bergen där järnet fanns, och av Kiirunavaara (Fjällripans berg) där det fanns mest malm fick staden sitt namn.
Så trodde man då. Nu var det djupt under Haukivaara ådern gick och nu skulle allt där ovanför bort. Men vinden blåser vart den vill och det fanns ännu ett berg, längre österut, och kanske blåste det mindre där.
Det påstås att för över hundra år sedan dök en dag en same upp hos gruvfogden med några glänsande tunga stenar. På frågan var han hittat dem pekade han och sade Duollu vàrri (Där borta, berget).
Så fick byn sitt namn, Tuolluvaara. Det var där han växt upp, det var dit han denna natt var på väg.
Och malm fanns det, med en järnhalt så hög att den fick ett eget namn, OBS-malmen.
Under rekordåren på femtiotalet tredubblades befolkningen, det var då de nya trevåningshusen kom och alla grabbarna i byn blev seriehjältar och sprang runt i byggena med fara för sina liv.
Själv var han Flash Gordon och Harry var Läderlappen. En svart oktoberkväll, när han och Börje och Per-Olof och Hans- Erik, och kanske var också Veikko Strandgård och Ivar Heikkilä med, när de hade ledsnat på lekarna och var på väg hem i kallregnet dök Harry upp högt ovanför dem på tredje våningen i en av de fönsteröppningar, som ännu inte glasats in.
I grå trikåer och läderbälte, med den svarta manteln böljande längs ryggen, i läderlappshuva och ögonen lysande bakom masken.
Han klev upp på fönsterkarmen, sträckte ut armarna och blickade ut över sitt rike.
Gotham City i våra hjärtan. Sedan flyttade han och de allra flesta så småningom, de enda som blev kvar var Hans-Erik och Börje och nu är Hans-Erik död sedan länge, och Harry dog förra året, det är en annan historia.
Och nu är också gruvan död sedan länge, fast för två år sedan gjorde LKAB försök med provborrningar, det fanns ju malm kvar.
Av det blev ingenting, det var för dyrt att bryta den, byn ska bli det nya Kiruna i stället.
Han hade hunnit ner mot gamla kyrkogården. Hur skulle de göra med dem som bodde där?
Skulle de också tvingas flytta på sig?
”Ur mörkret stiga vi mot ljuset.”
Han hade stannat upp. I vilken tid befann han sig?
Var drömmens tid ett mellanrum, beläget mellan det som var och oron för det som väntar?
Den friska råa lukten av gråberg och järn nere i orterna innan dieseln kom. Han glömde den aldrig. Någon hostade lätt. Det var Hans-Erik, också som vuxen (och död) hade han kvar sin ljusa vänliga blick.
– Kommer du? Det var längesen.
– Jo.
– Vart for du?
– Söderut. Långt bort.
– Varför?
– Egentligen hade jag redan flyttat, men sedan fick farsan för sig att han också skulle iväg och då skulle alla andra iväg. När morsan och mina småsyskon protesterade svarade han bara: ”Vad ni krånglar till det!” Så sedan hade jag inget att återvända till. Det är ett tag sedan.
– Och jag blev kvar. Bra jobb, fru, fyra barn, sedan hann hostan ikapp mej. Nu ligger jag här borta, men när det blir för ensligt tar jag en promenad ibland. Roligt att se dej.
Han var redan på väg bort igen.
– Vänta. Jag måste fråga en sak. Hur blir det nu?
– Hur menar du?
– Ska alltihop rivas? Blir det inget kvar av byn?
– Det är inte många som vet. Jag har två av mina grabbar med familjer kvar där. Kanske får de behålla sina hus, eller också blir de utköpta och sedan river de deras hus och bygger något annat ovanpå.
– Ovanpå?
– Du förstår nog vad jag menar. I vilket fall försvinner byn, vår by. Man hinner fundera ganska mycket när man ligger där nere under jorden. Och jag undrar ibland, om allt det här händer för att vi har funnits här så kort tid. Kommer du ihåg vårkvällarna när vi låg nere på strandängarna vid Luossajoki, när kabbelekorna lyste gula och brushanarna spelade. I ett landskap så vackert att det skrattar. Och så all den här malmen, som bara har brutits i drygt hundra år, men där läget på världsmarknaden gör att värdet på människor växlar med malmpriset.
Hans-Erik tystnade, vände och gick tillbaka ner till sitt mörker. Men kanske skulle en dag ljuset fiska upp honom. Och han själv måste nu gå vidare.
Snart skymtade han de båda gruvlavarna framför sig. Än så länge stod de kvar. Han måste hinna fram innan han vaknade.
För vad som än hände, det skulle ingen kunna ta ifrån honom. Där borta är berget.
Karl Lindqvist är lärare och författare, uppvuxen i gruvbyn Tuolluvaara, numera bosatt i Habo, Västergötland.