Jag satt bakåtlutad och skådade ut över världen, på ett sånt där ställe där man ser folk passera. Var exakt detta utspelade sig saknar betydelse för sagans sensmoral.
Först gick tankarna till 70-talet. Med vilket förakt vi såg på den där arbetaruniformen à la Mao Zedong som alla kineser hade. Likformighetens blöta filt över kommunismen. Ett utsuddande av individen. Visserligen tillhörde jag då nån slags proggvänster och gick till Överskottslagret, som det hette då, och köpte en grötrock med tillhörande tornister. Vilket förmodligen bara bevisar att jag gör precis som det jag föraktar. Det är åtminstone vad jag tänkte komma fram till. I frihetens högborg Sverige är vi uppenbarligen exakt lika kollektivistiska.
Jag betraktade alltså folkskaran som passerade. Och vart jag än såg, så såg jag svart på svart. Det har säkert ni också noterat. Våra vinterkläder.
Någon statistisk undersökning har jag inte gjort, men tror inte att jag ljuger om nio av tio antingen har svart jacka eller svarta täckbyxor. Och att mer än 60 procent går klädda i helsvart. Jacka, byxor, skor, mössa, handskar. I svart.
Total likriktning, en självvald uniform av dessa fria individer, om man inte ger klädindustrin skulden förstås.
Dock finns tillfällen i livet då man verkligen bemödar sig om att vara unik (utan att det hjälper). Unikt ville jag i alla fall att det skulle vara när min yngsta dotter skulle döpas. Hon skulle få ett vackert och mycket ovanligt namn som ingen annan. Jonna skulle det bli. Och då, när den ljusa idén föddes, hade jag dittills bara hört talas om en enda kvinna med det namnet.
Sen trängde sig livet på...och när min kära dotter kunde springa själv och träffade andra barn på allehanda lekplatser kom hon ofta rusandes tillbaka:
”Pappa, pappa. Den där flickan heter också Jonna!”
Projektet hade alltså misslyckats fullkomligt. Av någon outgrundlig anledning hade alltså ett antal föräldrar suttit hemma och resonerat precis lika unikt som jag. Ett närmast spöklikt sammanträffande. Känns fenomenet igen?
Vi tycks alltså metafysiskt sammanlänkade. Till och med när vi anstränger oss för att gå i otakt. För när jag skådat allt i svart, i brist på distans och ödmjukhet, stirrade jag förstås ner på min egen klädsel. Kunde snabbt konstatera att mina täckbyxor var... Just det. Svarta.