De bevarar kunskapen om hur det var då

Karbidmotorer, motorsågar, skolplanscher och flitsprutor. I den gamla skolan i Sörbyn har övervåningen fyllts med gamla föremål – alla med en egen historia.

– Vi vill gärna ha berättelsen bakom. Det gör att allt blir mer levande, säger Rolf Svanberg som är ordförande i Sörbyn–Sundsnäs hembygdsförening och en av eldsjälarna bakom Hembygds­museet i byn.

Tusentals timmar har han och de andra i föreningen lagt ner på att dokumentera, inventera och registrera de föremål som skänkts genom åren. De första grejerna fick de 2005, och samma år invigdes museet i samband med det traditionella nationaldagsfirandet.

– Det är ett ständigt pågående jobb, och vi får in nya saker hela tiden. Just nu har vi omkring 800 föremål, från stenåldern fram till 1960-talet, berättar Rolf Svanberg.

Personal från Norrbottens museum har hjälpt till med hur de ska dokumentera och märka föremålen.

– De tyckte att vi hade lyckats bra, men vi fick lite tips, säger Lisbeth Lind Svanberg.

– Vi hade fel snöre på märklapparna, bland annat. Det skulle vara hampa, inte nylonsnöre, berättar Håkan Nilsson.

– Jag gick omkring med en häft­apparat och häftade fast lappar där det gick, men det var för modernt så där fick vi tänka om, säger Rolf Svanberg och skrattar.

Han berättar att de, om möjligt, försöker få med en berättelse om föremålen, som ger ett mervärde för besökarna. För att ge ett exempel går han fram till en mangel som står vid ingången till museet och läser högt från informationsskylten intill. Där står:

”Vävmangel. Kommer från skolhem i Holmsvattenselet. Där öppnades ett skolhem 1902. Det avvecklades i början av 1950. Senare inköpt av givarens mormor som använt mangeln under några år. Avslutades då tvättstugan i Gunnarsbyn upphörde. Gåva från Inger Paulsson, Överstbyn.”

– Vi försöker fånga allt det här. De som känner Inger tycker att det är roligt, men även de som inte känner till henne tycker att det är trevligt att få veta var den kommer ifrån.

Lisbeth Lind Svanberg är född i Sörbyn och bodde där till början av 1960-talet. När hon växte upp fanns flera affärer och minst två kaféer i byn.

– Min mamma hade kafé och bensinmack. Senare öppnade hon butiken Sivis, som sålde sybehör och kläder. Det fanns även smidesverkstad, snickerier, cykelverkstad, post och telegraf i byn, berättar hon.

– I samband med att skolan stängdes slog affärerna igen och folk flyttade här­ifrån, säger Rolf Svanberg.

– Den affär som mamma hade försvann på 1960-talet, berättar Lisbeth Lind Svanberg.

I dag bor omkring 140 personer i Sörbyn, och 30–40 personer i grannbyn Sundsnäs.

– Det är samma by men med en vägskylt emellan, säger Håkan Nilsson och ler åt sin fyndiga formulering.

Museet har inga besökstider men de ansvariga kommer gärna och öppnar för den som är intresserad. Ibland har de bokade grupper som kommer med buss, ofta pensionärsföreningar från länet. Besökarna brukar bli imponerade. Hos de äldre besökarna får de uppleva återseendets glädje och ta del av gamla minnen. För de yngre besökarna berättar de gärna om museets innehåll för att öka kunskapen om gamla tider och för att få dem att inse värdet av föremål från förr.

– När skolor lagts ner har stora delar av inredningen ofta slängts och bränts, gamla bänkar och skolplanscher har körts till soptippen. Så mycket kultur har gått förlorad på det sättet, på grund av okunskap. Museet är till för att bevara gamla tider för eftervärlden.

På så sätt lever historien kvar, även för kommande generationer, i den livskraftiga byn i Råne älvdal, Norrbotten, Sverige, 2016.