I Herta Müllers nya bok "Mitt fosterland var en äppelkärna" ställer journalisten och lektören Angelika Klammer drygt 130 frågor till henne och får utförliga och tänkvärda svar. Texten är indelad i tio kapitel i vilka Müller långsamt, nästan omärkligt växer upp och blir berömd (men inget sägs om hennes Nobelpris 2009).
Frågor förresten. Ofta lyfter Klammer helt enkelt in ett citat från någon av Müllers skrifter och hon svarar med en oväntad kommentar, en skarp analys eller en sensuell minnesbild, i regel blir det en mix av allt detta. Müller är totalt uppriktig och djupt personlig.
Det är till synes mer röst än skrift. Så till vida är bokens undertitel, ”Ett samtal”, riktigt. Inga direkta följdfrågor förekommer, de är inarbetade, men nya frågor vidgar efter hand svaren och allt har samma precision och stilistiska elegans.
Samtidigt blir texten någonstans litteratur och når då längre än ett besjälat samtal, detta sagt för att lugna dem som är förtjusta i Müllers romaner och essäer. Men stilen känns periodvis lite hybridartad, som både röst och skrift
Släkten bodde i en tysktalande, efterbliven avkrok, i rumänska Banatet. Att läsa slog sig på nerverna, ansåg man där, men att bläddra och titta i ett läkarlexikon var nyttigt, det kunde man bli kryare av.
Hennes debutbok "Flackland" arbetades om och ramponerades svårt av censuren innan den kunde ges ut i hemlandet. Men boken blev en sensation i väst och gav henne flera priser där. Dem fick hon åka och hämta. Alla blev förvånade när hon sedan återvände till Bukarest.
Den rumänska stalinismen var ”nationalistisk, kälkborgerlig, hämmad och plump” och bars upp av en rad hembygdsromantiska schabloner. Varje funktionär var ”en blankpolerad nolla”, okunnig och maktfullkomlig. Müller ser samma figurer i dag, ”samma arroganta torftighet”.
Hon verkar komma ihåg allt. Det betyder att hon hela tiden kan ge strålande exempel, ofta förfärliga och hjärtskärande men också komiska och befängda. Allt är därtill återgivet med en fenomenal sinnlighet.
Hon lärde sig rumänska i vuxen ålder, när hon levde i staden och inte i byn. Det språkets livskänsla passade henne egentligen bättre och ”finns på något sätt med” när hon skriver sina böcker på tyska.
I staden levde hon ihop med vänner som också var förföljda. Men det var en vänskap i en tryckkokare eftersom säpofolket med alla medel plågade dem, med eviga förhör, ständiga inbrott och fysiska övergrepp.
Det handlade om en omänsklighet utan gräns. Och alla de där plåtmagade politrukerna gick sedan fria. Det känns inte bra att vara i union med ett sådant land. Müller talar om ”hur mycket liv man har stulit från oss i Rumänien”. Men är inte stulit ett alltför svagt ord? Blodätarna likviderade ju motståndare och drev dem till självmord.
Hon tränger djupare än andra i sin beskrivning av de här byråkratiska bödlarna. För läsaren blir det som att kliva in i den där hissen Lagerkvist skrev om, den sjunker djupare och djupare, det finns ingen botten. Först när hon själv höll på att gå i bitar ansökte hon om att få lämna landet.