Som bäste redaktör Bergsten noterade har det pågått en tuff ordstrid i media mellan bland andra Ebba Witt-Brattström och Karl Ove Knausgård. I en lång artikel i DN beskriver en uppenbart indignerad Knausgård Sverige som cyklopernas land.
Det påstås att vi plågas av enögd syn på många frågor. Och att avvikande uppfattningar blir kvästa på olika sätt.
Mot detta protesterar en annan norsk författare, Jan Kjærstad, som menar att cykloperna dessvärre är jämnt fördelade i Skandinavien. ”Den enögda läsningen, tolkningen, existerar överallt. Ja, den är ofta regel. Den kallas även tidsandan. Den rådande smaken är nästan alltid cyklopisk.”
I sammanhanget utmålar Jan Kjærstad snarare Sverige som frispråkighetens högborg, i alla fall jämfört med Norge.
Huruvida det stämmer låter jag vara osagt. I stället ville jag ta upp själva debattklimatet. En fråga som även Knausgård är inne på i sin artikel där han hävdar att författare i cyklopernas land inte törs försvara litteraturen då de riskerar att bli kallade pedofiler och kvinnoförtryckare.
Här tänkte jag krypa till korset och erkänna. Debatten – där vit medelålders man ställs mot feminism – har sedan länge övergått till att vara ett smutsigt krig. Jag medger villigt att det här är en diskussion som jag inte längre vill ge mig in i. Eller i vart fall aktar mig för. Orsaken är att sakfrågorna alltid har ramlat ner i diket. Där debattörerna medvetet tycks missförstå och hellre tar billiga poänger genom att ge motståndaren olika epitet. Eller går till personangrepp och struntar i att överhuvudtaget ta upp själva debattämnet.
Som om övertrampen som frodas on-line nu även blir satta i tryck, fast med finfloskler insprängda i meningsbyggnaden.
Det har även blivit en framgångsrik taktik att ordkriga. Muntlig tortyr fungerar. Tuffa personangrepp skrämmer till tystnad. Att till slut hålla käft blir den enkla utvägen – inte minst för att skydda familj och nära anhöriga.
I denna skottlossning miste jag en gång mitt ena öga. Vad vet jag? Kanske är det fler som emellanåt känner sig som en sån där cyklop.
Pelle Lindblom