Debut om gubbar på dekis
Lasse i romanen "Boys" är på dekis, men vill fira sin 65-årsdag med stil. Arbetarlitteraturen är full av män som han. Fast debutanten Anna Ringberg ser snarare sin bok som ett exempel på motsatsen - icke-arbetarlitteratur.
Foto: Helene Ringberg
För flera decennier sedan hade Lasse kunnat vara en figur i den svenska arbetarlitteraturen. Men Lasse har inget riktigt jobb, han har hoppat runt mellan olika stödarbeten i arbetsförmedlingens regi de senaste åren.
- Det här är liksom mer icke-arbetarlitteratur. Lasse klarar inte av reglerna på arbetsmarknaden i dag, säger Anna Ringberg.
Tonträffen i hennes debutbok Boys är exakt, Anna Ringberg återger jargongen mellan Lasse och hans suparkompisar med sådan lätthet att det känns som om läsaren satt nedklämd mellan dem på födelsedagsfirandet.
Boken är inte självbiografisk, men Ringberg gör ingen hemlighet av att hon har inspirerats av människor i sin närhet.
- Jag har varit lite rädd för att skriva om saker som har legat nära mitt eget liv förut, så de andra berättelser jag har skrivit har jag förlagt i Ryssland eller Turkiet. Men när jag skrev den här boken försökte jag tänka på vad jag själv blir berörd av.
Skrivandet har varit en del av Anna Ringbergs liv sedan lågstadiet. Redan i tvåan började hon skriva dagbok, något som snart blev ett nästan fysiskt behov.
Före Boys har hon skrivit tre opublicerade romaner. En av dem skickade hon in till ett bokförlag, i sin hunds namn.
- Jag jobbade själv på bokförlag och ville inte att någon skulle veta. Så jag fick svar till min hund, hon heter Sonja och har ett eget efternamn också, Sonja Ponorides. När jag blev refuserad tänkte jag att det gör inte så jävla mycket, jag har bara dragit hennes namn i smutsen, berättar Anna Ringberg med viss munterhet.
Om Lasse är en av huvudpersonerna i boken så är hunden Boys minst lika viktig. Den supersnabba, men ömtåliga whippeten är Lasses stora kärlek. Boys finns där när alla andra sviker, Boys kräver mat och omsorg, klarar sig inte om Lasse dekar ner sig helt.
I några avsnitt får läsarna följa hundens version av händelseförloppet, vara med när han springer genom skogen, på flykt undan grannarna som helst skulle se honom död.
- Det var svårt att skriva de avsnitten. Hur gör man avvägningarna, vad kan en hund tänka på? Vilka ord kan en hund - bara det! Det kändes naturligt att den vet vad en varg är, men känns det naturligt att den vet vad en korkskruv är? Nä.
Påtaglig inspiration har hon fått av egna whippeten Sonja. Anna Ringberg tycker också om att läsa andra böcker där författarna låter djuren komma till tals i texten. Hon nämner Paul Austers Timbuktu och Kerstin Ekmans Hunden som två lyckade exempel på när det fungerat att inlemma djuren i litteraturen.
På ytan är det väldigt långt mellan dig och Lasse i boken, men vilka är likheterna mellan er?
- Jag känner igen mig i ganska mycket. För det första känner jag igen det där med att ha en hund som betyder väldigt mycket, som en bästa vän. Och så känner jag igen mig i att det är svårt att få leva ut sin kärlek i relationen till andra människor.
Lasse har en komplicerad relation till omvärlden. Han hamnar i konflikter med grannarna, känner sig förföljd och motarbetad, han längtar efter sin son Matti - trots att han själv var orsaken till att sonen i unga år fick lämna hemmet.
- Jag tror att det är ganska lätt att hamna i en situation där man är rätt ensam. Det börjar gå dåligt, det blir stökigt omkring en och man tappar kontakten med andra. Det är inte alltid ett så jättestort steg, man skulle kunna hamna i den situationen själv, säger Anna Ringberg.
Så jobbar vi med nyheter