I ett rött hus i den lilla byn Holmajärvi, tre mil utanför Kiruna, bor författaren Anna Kuru. Här finns skog, vatten och fjäll runt husknuten, och 13 skrivna personer. Det är ingen slump att vi hittar henne här.
– Det är här jag skriver, oftast har jag helt tyst. Jag hämtar energi i naturen, det är bästa stället.
Anna Kuru har skrivit hela livet. Hon har funderat mycket på varför det är så.
– Jag har vuxit upp med en släkt, framförallt min farfar, som har berättat väldigt mycket. Jag tror att det finns en längtan i alla människor att höra en berättelse eller dela med sig av en berättelse. Jag tror att det kommer därifrån, han var en riktigt bra berättare. Oftast var det övernaturliga inslag som det var förr i tiden. Det var riktigt spännande att lyssna på hans historier. Jag tror att jag har lite samma av det där, men jag är kanske inte så bra på att berätta, men jag kan skriva och formulera en berättelse istället, så tror jag att mitt skrivande har börjat.
För några år sedan bestämde hon sig för att ta sitt skrivande på allvar. Hon sökte in till en skrivkurs på distans på Österlens folkhögskola.
– Men jag kom inte in och jag var jättebesviken, för jag tyckte att min historia var jättebra. Nu efteråt när jag tittar på den så inser jag att den är jättedålig, säger Anna Kuru och skrattar.
Men hon sökte en gång till och kom in. Genom utbildningen lärde hon sig skrivandets tekniker genom övningar. Skolan utlyste sedan en novelltävling för alla som någon gång varit elev på skrivutbildningen. Då skrev Anna Kuru novellen ”Islossning”, som vann tävlingen.
– Det var kända författare som satt i juryn så det är klart att man blev extra sporrad av det.
Sedan hörde Sveriges Radio av sig och ville att Anna Kuru skulle skriva en radionovell. Hedrad över uppgiften skrev hon ”Den vita rosen”, som blev nominerad till Årets radionovell 2018.
Båda novellerna utspelar sig i Tornedalen där Anna Kuru har sina rötter. Föräldrarna kommer från Nedre Soppero och Lannavaara. Själv är hon uppvuxen i Kiruna men har tillbringat mycket tid i stugan i Soppero. Den bakgrunden påminner mycket om en viss Augustprisvinnande författare: Ann-Helén Laestadius.
– Hon är ju min kusin. Eller hennes pappa är min kusin, så hon är mitt kusinbarn.
– Det är många i min släkt, just på den sidan, som antingen skriver mycket eller är jätteduktiga på att berätta.
Anna Kuru och Ann-Helén Laestadius har inte haft så mycket kontakt, vare sig som vuxna eller som barn.
– Det skilde nåt år mellan oss, så vi var väl precis där i glappet, jag var för liten för henne och hon för stor för mig, kanske.
Anna Kuru har tillbringat mycket tid i stugan i Nedre Soppero.
– Hur ska jag förklara det här med älven? Här rinner Kalixälven, den är ju jättefin, men det är inte min älv. Min älv är ju Lainioälven och den känns på ett helt annat sätt. Det är svårt att förklara det, jag vet inte om det sitter i generna.
Älven återkommer ofta i Anna Kurus berättelser. Så också i romandebuten ”Den första frosten” som hon började skriva under utbildningen på Österlens folkhögskola.
– Jag skickade iväg manuset till flera förlag, som tusentals andra hoppfulla författare gör. Men jag fick några positiva refuseringar från stora förlag.
En positiv refusering betyder att manuset har gått igenom två gallringar för att sedan ha skickats till en lektör för att bli läst. Sedan är det en manusgrupp som gör en bedömning. De ville ha några förändringar och sedan titta på manuset igen.
– Tiden gick ju, till slut så tänkte jag att hela mitt liv hinner gå innan det blir bok av det här, säger Anna Kuru, som beslutade sig för att ge ut boken själv. Något som hon inte ångrar.
– Jag vet att den är jättebra den här boken, det kanske låter lite skrytigt, men den är ju det. Så även om inte något stort förlag ger ut den så vet jag att den är läsvärd.
Boken handlar om Alli som flyr till en ensligt belägen stuga i fjällvärlden för att komma undan minnen efter en olycka.
– Älven finns som en bärande del i hela berättelsen. Faktiskt både i ”Islossning” och ”Den vita rosen” också.
”Den första frosten” har vuxit fram vid köksbordet där vi sitter i Holmajärvi. Så även uppföljaren som Anna Kuru siktar på ska ges ut nästa höst. Utöver det har hon hunnit med att skriva ett teatermanus.
– Det handlar om gruvbrytningen och underjordsfolket. Min farfar berättade mycket om dem. I manuset så berättar jag om en konflikt mellan underjordsfolket och gruvbrytningen. Det kan bli en teaterpjäs, vi får se. Annars får jag väl göra en bok av den också.