Med politiken är det som med kärleken. Först sitter man som ungkarl i något kyffe och tycker att livet inte alls innehöll så många ljuspunkter som man hade hoppats. Sedan dyker kärleken upp, och man blir lycklig och euforisk. Överväldigad. Kanske kommer det även ett mirakelbarn eller två till världen.
Men så en dag får man syn på all disk. Och fläckarna på tapeten i köket. Det gnälls också, på både ett och annat. Plötsligt är lyckan försvunnen.
Många klagar på att valrörelsen är för avslagen, att alla utom Åkesson säger i stort sett samma sak. Frågorna tycks handla om att förvalta ett samhälle, fast då med ganska små skillnader i åsikterna om hur detta ska gå till.
Vi ska alltså rösta om huruvida vi ska behålla den försvunna lyckan, samtidigt som vi betraktar de irriterande fläckarna på demokratins tapet.
Ända sedan jag blev vuxen i mitt medvetande har jag mest gått omkring och skämts. Skammen handlar alltid om hur vi med sådan energi ältar olika slags lyxproblem. I sammanhanget bör tilläggas att jag saknar överklassgen, och tycker att jag fått det oförskämt bra. Så om någon erbjöd mig ytterligare en gratifikation skulle jag bara skämmas ännu mer, speciellt eftersom så många andra människor lever under mycket värre förhållanden.
Ungefär som när Martin Schibbye och Johan Persson räddades ur Kalityfängelset i Etiopien. Då kunde jag bara tänka: Men vem ska rädda alla etiopier som sitter kvar i fängelset och tbc-ångorna?
Beträffande våra kulturpolitiska lyxinrättningar, där har amnesin också nått våra hjärnor. Vi har glömt varför vi överhuvudtaget byggde bibliotek, eller varför vi en gång slogs för Norrbottensteatern. Bara för att nämna ett par exempel.
Jag skrev förut om hur gitarren räddade livet på mig. För att det egna skapandet sätter färg på tillvaron och bringar (i alla fall korta stunder) en känsla av att det finns mening med alltihop. Skapandet påminner också om att det alltid är svårare att föda än att döda.
Men när vi stelnat, börjar ta det mesta för givet, funderar jag ibland om det inte vore värt att riva hela samhällsbygget och börja om igen. Då skulle vi återupptäcka miraklet i en blindtarmsoperation, och sluta glo på fläckar.
Som när man blivit bortskämd, och gnäller över att det goda inte var gott nog.