Förra lördagen hamnade jag som av en händelse på ett väckelsemöte. Det var inte alls väntat faktiskt. Alldeles särskilt som klockan var efter tjugotvå och folk omkring mig redan hade spolat i sig ett par tutingar. Platsen var dessutom illa vald för ett möte av sådan sort, en industritomt bara, men där var i alla fall ändå nästan femtonhundra besökare. Perfekt för att predika ordet, kan man tycka.
I och för sig tror jag väl egentligen ingen annan heller riktigt hade väntat sig det där väckelsemötet, men kanske var några av oss försiktigt beredda på att behöva sortera bort en del, åtminstone ur synfältet. Att titta men ändå tvingas acceptera; det var ju kul och fatta gratis det här! Ni vet, när det ordnas något måste man nästan gå! Och andra hade säkert rent av sinneskraft nog att stålsätta sig tillräckligt för att kunna genomlida någon hetsig, partystinnad stockholmare som sålt sin heder och därför inte drar sig för att gapa vad som helst i mikrofon mot betalning. Oavsett vad som hände var det ju i alla fall fest!
….men när en gråhårig sextiotaggare klev in på scenen till tonerna av Bill Contis ”Gonna fly now” – (tänk Rocky!) – visande vinnar-V med bägge händernas fingrar och därefter tvingade de dryga tusen väntande att lyssna på företagarfloskler i tjugo minuter, då räckte nog inte ens en redig berusning för att stå ut med förkunnandet – vi som var där hade farit på vad vi trodde var en spelning, men ofrivilligt hamnat på vad som plötsligt kändes som ett sektmöte.
Glädjande nog hördes det vara en rätt så sparsmakad skara som hörsammade ropen på omvändelse. De uteblivna applåderna, de bortvända blickarna och de skakande huvudena visade istället att den absoluta merparten av de närvarande nog tänkte vänta ett tag till – för i form av ett företag kommer då den där Messias rakt inte!
Festfixarna hade helt enkelt blivit för giriga. De hade sneglat mot den amerikanska marknaden och trott sig kunna sno ihop ett partaj som skulle göra varenda kotte i kommunen till en lovsjungande lärjunge. Men det är skillnad mellan att predika för redan frälsta och att predika för törstiga gällivarebor.
Möjligen kommer tillställningar som den här att bli allt vanligare. Ett minne blott blir då torftiga tider när de stackars storföretagen inte vågade mer än att försiktigt sponsra en musikfestival för att få synas. Jag fasar för ett sådant samhälle, där kulturen existerar på nåder, marginaliserad och tillrättalagd. Och än så länge verkar det heller inte tilltala gällivareborna. Tack och lov.