Den diskreta döden
Ett arkitektoniskt monument över döden kan beröra både själsligt och estetiskt. Det vet fotografen Daryoush Tahmasebi som under två år dokumenterade krematoriet i Kiruna.
Foto: Fotograf saknas!
- Det är en liten doldis, och faktum är att inte ens många Kirunabor vet vart det ligger. Men arkitekturen är fantastisk, säger Tahmasebi.
Krematoriet med kolumbarium och urngård invigdes hösten 1933.Både ursprungsbyggnaden och tillbyggnaden från 1953-57, ritades av arkitekt Bertil Höök.
- Det fina är hur Höök låtit klimatet påverka arkitekturen. Han har helt utgått ifrån det kalla klimatet i materialval och uppbyggnad. Till exempel i kolumbariet får man en känsla av att vara utomhus, fastän man är inomhus - en riktigt härlig känsla. Jag satt där en lång stund på en bänk och tänkte "här kan man få dödslängtan". Och det var inte på något fult eller skrämmande sätt.
Känslan av interiören är starkt präglad av 50-tal, menar Tahmasebi. Linjerna är rena och strikta, och hela huset präglas av symmetri i allt från byggnad till inredning. Tanken är förstås att skapa den trygghet som människor behöver i sorgesituationer, något som ofta kännetecknar platser som härrör till religion och högre tro.
Men tyvärr går många av de utförliga detaljerna betraktaren förbi, eftersom mycket av utrymmet är dåligt ljussatt. Till exempel Sten Nilssons vackra altarmålning, takmålningarna i kupolen och många av de byggnadstekniska finesserna.
- Det är väldigt synd, men jag har ändå försökt göra rättvisa åt dessa. Jag har varit uppe tre gånger och fotograferat, och varje gång har jag haft med blixtar och lampor för att ljusa upp motiven. Sedan har jag exponerat flera gånger, delat bilden i lager och gjort en så kallad "sandwich". Det resulterade i att man fick en rättvis bild av krematoriet, hur det skulle kunna se ut om det var bättre ljussatt.
Våren 2006 visades Daryoush Tahmasebis fotoutställning i Kiruna. På lördag öppnar den för första gången i Luleå på Norrbottens museum. Här finns också berättande texter av Eva Gradin, översatta till svenska, engelska och samiska.
Gradin var också den etnolog som från början tipsade Daryoush Tahmasebi om projektet.
- Hon sa "passa på att fota det innan det flyttas eller rivs". Nu är det ännu inte beslutat vad som kommer att hända med krematoriet i samband med stadsflytten - jag tror inte att det ligger i den akuta rasriskzonen - men det är ändå fastställt att själva krematorieverksamheten ska flyttas utanför staden på grund av kvicksilvret som släpps ut när kropparna bränns.
Från början kändes det konstigt att dokumentera ett krematorium, medger Tahmasebi. För trots att arkitekturen var det primära så var det förstås också svårt att inte beröras av husets funktion.
- Redan från start var det också meningen att dokumentationen skulle bygga på min personliga tolkning, och mina upplevelser av huset. För mig som kommer från en islamsk kultur var själva krematoriedelen ovanlig, för i Iran sker enbart jordfästningar. Jag är däremot inte ovan vid döden för under iranska revolutionen fotograferade jag döda kroppar. Vi använde bilderna i propagandasyften, för att visa alla dessa spräckta skallar och blodiga lemmar som var resultatet av gatustrider mellan revolutionärer och regimen.
- Men denna absoluta diskretion på krematoriet förstärkte på något sätt ännu mer effekten av döden. När man inte ser den direkt så sätter tankeverksamheten igång - vad är egentligen meningen med livet, och vad kommer att hända efteråt? Det jag främst märkte var denna ständiga, speciella och mycket starka doft som känns i rummen. Jag undrade vad det var de ville få bort med den.
Titeln på utställningen blev Är resan slut?, något som Daryoush Tahmasebi tyckte var passande.
- Det viktigaste i den meningen är just frågetecknet, för resan är verkligen inte slut på många sätt. När jag gick där i kolumbariet så såg jag en grav där ett barnbarns teckning stod lutad mot luckan. Resan är faktiskt inte slut, den fortsätter och fortsätter, fast med andra resenärer.
Så jobbar vi med nyheter