45 000 fot upp i luften och hon böjer sig fram. Griper tag i min arm. Kupar sina händer runt mina. Sätter handen på mitt knä. På mitt lår. På min axel. Under två timmer klämmer hon ivrigt, desperat, ihärdigt – och hon kommer undan med det.
Vi sitter på ett flygplan på Dublin. Bredvid oss sitter en tant i rutig dräkt. Runt hennes blåmarmorerade handleder hänger tunga smycken i guld som klingar lätt mot varandra när hon lutar sig fram för att berätta sitt livs historia.
Hon är från Irland, bor i Nya Zeeland och har rest runt i Skandinavien den senaste månaden. Hon har en kompis som heter Ann-Marie, vill inte skaffa en surfplatta och är besviken över frånvaron av sockerkaka i SAS lounge. Med jämna mellanrum tittar hon uppfodrande på mig och jag nickar lydigt. Säger att sockerkaka är det minsta man kan begära och att jag har hört mycket gott om Irland, varvid hon hummar nöjt och klämmer på min axel. Jag tycker att hon är väldigt rar. Och väldigt tafsig.
Det finns bara två grupper av människor som fritt får kladda på främlingar utan att ögonbryn höjs: äldre människor och barn. Min kille svarade att det är för att ”gamlingar gör det på ett hjärtligt sätt och barn är dumma i huvudet”. Trots kornet av sanning i det svaret, tänker jag mig mer en förklaring i stil med Markus Krunegårds låt Korallreven Och Vintergatan : 37 grader Celsius är allting som behövs.
I Dagens Nyheter den 23 mars 2004 publicerades artikeln ”Ömsint beröring får kroppen att jubla”. Den handlar om hur beröring är livsviktigt för människor. Livsviktigt som i att vi kan överleva utan beröringen, men inte leva. När vi rör varandra, eller oss själva, skapas hormonet och signalsubstansen oxytocin i våra kroppar. Oxytocinet lugnar ner oss, dämpar vår smärta och hjälper oss att skapa relationer med djup och förtroende. Kort sammanfattat skulle man kunna beskriva oxytocin som en aktiveringsnyckel. Det som väcker vår kropp ur dess dvala och gör den till något mer än en kropp. Till människa.
Jag tror det är vad vi påminns om, medvetet som omedvetet, när gamlingar och barn petar, knackar och drar i oss; vi behöver bara lite mänsklig värme. Okej? Vi behöver bara lite bränsle.
Och när jag lämnar planet känner jag mig lättad över att äntligen få vara ifred, men också märkligt nedstämd över att behöva säga hejdå till henne. Hur som helst känner jag mig stärkt. Glad över att vi för några minuter kunde vara något för varandra. Om inte vänner, eller någon slags tröst, så laddningsplattor. Varsitt eluttag för mänskligheten.