Den resande teatern i norr
1800-talet var en föränderlig tid för teatern, inte minst i de norra delarna av Sverige. I den nya boken "Artister i norr" skriver Claes Rosenqvist med flera om vad som egentligen hände, och varför.
Foto: Fotograf saknas!
- Primärt var jag intresserad av historia, men eftersom min dåvarande handledare var väldigt teaterintresserad blev det att jag halkade in på det ämnet, berättar han.
I dag är han expert på äldre landsortsteater efter en lång forskningskarriär inom litteraturvetenskap med drama, teater och film som inriktning.
- Formellt heter det att jag är Professor emeritus inom litteraturvetenskap, men redan på 70-talet införlivades drama, teater och film i litteraturvetenskapens instutition både i Lund och hos oss i Umeå.
Han har skrivit ett flertal böcker om landsortsteaterns historia och nu är han aktuell som redaktör för ännu en - Artister i norr - Bottnisk och nordnorsk teater och underhållning på 1880-talet.
Under 1800-talet fanns i princip inga fasta teatersällskap norr om Stockholm, förutom lokala teateramatöresällskap. Istället sköttes folkets teaterbehov av kringresande teaterensembler.
- De hade allt möjligt på sin repertoar - mest folklustspel och komedier för att locka stor publik, men de stack gärna emellan med drama ibland - kanske någon Ibsen eller Shakespeare, berättar Rosenqvist.
Publiken kom från alla samhällsklasser och teatrarna var mycket måna om att nå en bred publik. Till exempel fanns det billigare biljetter för de som hade sämre ekonomi men ändå ville uppleva teatern. Men på senare hälften av 1800-talet började den resande teatern förändras.
Från att från början ha varit en kombination av skådespelare, akrobater, lindansare och andra underhållare kom ensemblerna att bli renodlad teater. De andra artisterna sökte sig till cirkusens arenor. Med den utvecklingen följde också att teatern blev ansedd som en "finare" kulturyttring, och därmed började också publiken att se annorlunda ut. Plötsligt var teatern en angelägenhet för den borgerliga klassen i första hand.
Samtidigt skedde också en geografisk förändring. Teaterföreställningarna i Norrbotten minskade, samtidigt som cirkusen tog över markant.
- Varför cirkusen ökade så drastiskt i till exempel Luleå kan jag inte svara på. Däremot var det så att teatern plötsligt började koncentrera sig kring mitten av Sverige och därmed inte reste så mycket upp till norr. Anledningen till att teatern bestämde sig för staden Sundsvall var att den hade fått en närmast exempellös ekonomisk framgång och en tillväxt som låg på europeisk nivå med anledning av träindustrin. Och det är klart att den då blev attraktiv även för teatersällskap.
Claes Rosenquist berättar att i slutet av 1800-talet kunde Sundsvall ta upp kampen med Malmö om det tredje största teaterutbudet i landet. Dessutom var förutsättningarna goda för teatrarna att resa i öst-västlig riktning över mittnordenområdet i och med järnvägen mellan Sundsvall och Trondheim och de täta ångbåtsförbindelserna med Finland.
Men plötsligt förändrades även den situationen. Och teaterutbudet i norra delarna av Sverige kom återigen att öka i början av 1900-talet.
- Jag skulle vilja säga att det berodde på främst två faktorer. När Norge och Finland blev självständiga länder minskade det självklara resandet mellan länderna och man siktade återigen på den svenska publiken norrut och söderut. Sedan förändrades också det resande teaterlivet struktur. De äldre sällskapen stannade ofta länge i varje stad eftersom de ofta kunde ha så mycket som 25-30 pjäser inrepeterade. I samband med att järnvägen i Sverige utvecklades kunde man istället ha färre pjäser, men resa till fler orter.
Men de resande teatersällskapen skulle i sinom tid få en stor fiende.
- Resandeteatern havererade på 1920-talet och dukade i princip under när man började visa film på biografer, berättar Rosenqvist.
1934 skapades därför Riksteatern, för att hela Sverige fortfarande skulle få ta del av skådespeleri. Och ett par decennier senare kom regionalteatrarna in på scenen.
Så jobbar vi med nyheter