Den sista barnboken
"Jag, Ella" blir Margareta Sarris första och sista barnbok. "Sista säger jag eftersom det var väldigt svårt att skriva den", säger hon.
Foto:
Sedan sin debut 1971 med romanen Då Simon Fjällborg med flera kom till insikt har Sarri varit intresserad av att leta efter identiteter hos sina karaktärer. Och hos sig själv.
- Identitet kommer ständigt tillbaka i mina böcker eftersom det alltid har varit något jag själv har ältat. I dag är jag 64 år och vet vem jag är - men det har tagit sin tid att komma hit.
- Alla brottas med sin identitet, även om det är på olika sätt - en del är inte ens medvetna om det. Ofta är det efter att det händer något krisartat, tror jag - man förlorar något som ingår i självbilden och då börjar man grubbla, "vem är jag nu då"? Men vet man vem man är behöver man inte spela teater eller skaffa sig försvarsmurar, säger Sarri.
Nu kommer hon med en ny bok, också på temat identitet. Jag, Ella handlar om en elvaårig flicka som växer upp med en halvsamisk mamma och en halvsamisk pappa i byn Visttasluokta. Själv känner sig Ella helt samisk eftersom det är den kulturen hon växt upp med.
Men plötsligt en dag släpper föräldrarna bomben; de ska skiljas. Och inte nog med det - mamma ska flyta till Ängby i södra Sverige och tänker ta med sig Ella. Livet kommer i framtiden att delas upp, med en tillvaro i norra Sverige och en i södra.
- Ella hamnar i en stor kris eftersom hon inte har något värde i den nya miljön, hon kan inte de kulturella koderna. Att hon är same tror jag faktiskt inte spelar så stor roll, att byta miljö radikalt är lika svårt för vem som helst. Men det är klart, Ellas fall är speciellt. Hon tillhör en liten, hotad grupp. Försvinner exempelvis det samiska språket så försvinner nästan folket. Och man blir stark av att tillhöra något hotat, man kan hålla ihop mot en yttre fiende.
Jag, Ella klassas visserligen som en ungdomsbok av förlaget. Men Margareta Sarri vidhåller att det är en barnbok hon skrivit.
- Det är min första och sista barnbok. Sista säger jag eftersom det var väldigt svårt att skriva den. Men jag kände ändå att jag måste prova - jag hade ju lovat mina egna barn när de var små att skriva en barnbok och i dag är de ju över 30, säger Sarri och skrattar.
Hon har skrivit ett par ungdomsböcker innan, Tina Rosso och Tina Rossos dolda tårar, och även en LäsaLätt-bok, Kära Karina.
- Allt kokar ner till språket och vad man har för språk från början. Jag trodde att jag skrev väldigt lättläst, men det var tydligen något jag inbillade mig sa min förläggare...
- Det är knepigt att utreda vad som är "lätt" och "svårt" språk. Men man får försöka lägga sig på olika nivåer.
Margareta Sarri arbetar just nu på nya böcker, flera samtidigt. De som ligger närmast i utgivning vill hon inte avslöja något om, men ett hjärteprojekt som ligger längre fram i tiden berättar hon om.
Hon har fortsatt med släktforskningen och koncentrerat sig på kvinnosidan. Tio generationer förmödrar som är tänkta att bli en slags skönlitterär dokumentär skildring.
- Det kommer inte att handla om deras enskilda livsöden. När man skriver om människor som funnits på riktigt måste man ju hitta på eftersom man inte kan veta exakt vad som hänt dem och jag har svårt att göra det. Det känns nästan hänsynslöst. Istället ska jag placera dem i historien och de får bli en slags rapportörer från sin tid.
Så jobbar vi med nyheter