En släkting, som var våldsamt medicinskt intresserad redan som tonåring (hon gjorde sedan karriär i branschen), brukade ofta granska mig noga och öva sitt diagnosställande på mig och samtidigt halvt skrämma mig från vettet. Hon började med att hitta mina utstående öron, som antagligen nästan alla gossar över sju år har (och många engelska gentlemän i medelåldern, om man ska tro tv-serierna). Då hade hon läst att de gick att operera på något nytt exotiskt sätt. Sedan tyckte hon att jag var vindögd, och pratade om att peta i mina ögonmuskler med hemska instrument. Bulor på huvudet och alla skrapsår jag ådrog mig efter fall från cyklar och små tak, tilldrog sig också hennes outsinliga uppmärksamhet, så att jag ibland kände mig lika mycket under luppen som Frankensteins monster.
Jag glömmer aldrig när hon berättade att det kan tyda på nåt allvarligt om man inte svänger på armarna i takt när man promenerar. Wikstens pojk viftade sedan som en väderkvarn på steroider!
Så där höll det på, men hon upptäckte konstigt nog inte att jag hade utvecklat låga fotvalv. Det kom fram ändå vid en av de ruggiga läkarundersökningar vi skolbarn fick genomlida i regi av en hårdhudad bydoktor och distriktssköterskan. "Men herre gud, pojken är ju alldeles plattfot!" skrek sköterskan entusiastiskt och med sjunkande hjärta och susande öron trodde jag att nu var sista dagen kommen.
Nu var det inte så farligt med det, de skickade mig till ortopeder i några år som stoppade plåtbitar i skorna, sen fick jag hur fina valv som helst. Men en permanent rädsla för sjukvården hade ju rotat sig.
Inbillningssjuka behandlas för övrigt allra bäst av att läsa författaren Jerome K Jerome i boken Tre män i en båt, ett av historiens roligaste litteraturstycken. Han berättar där om hur han råkar läsa igenom en läkarbok, och upptäcker att han har alla sjukdomar som finns. Hela alfabetet, ända fram till de zymotiska (i England går ju alfabetet bara till Z).
Utom att han av någon konstig anledning inte ådragit sig skurknä.
Gissa vem som fick skurknä!
Det är inte fullt så banalt som det låter, det är en inflammation i knälederna som gör rackarns ont och drabbar inte bara knästående städpersonal utan även arkeologer och såna som har svårstartade utombordsmotorer. Kanske även de som förlovar sig för ofta drabbas, jag vet inte.
Jag hade i alla fall stått på knä i båten och ryckt i startsnöret en miljon gånger så att armen höll på att trilla av, med en puls på bortåt 500. Och fick skurknä. Doktorn gav mig helande piller, berättade vad jag drabbats av och log i smyg, men skrev upp det lite mer glamourösa latinska namnet, prepatellär bursit, på en lapp jag kunde visa mina arbetskamrater.
En kompis lillebror tog det här med känslighet för sjukdomar rejält på allvar. Man kunde varken säga "öga" eller "tarm" till honom utan att han svimmade. Hans bröder tyckte det här var hysteriskt kul förstås, men av någon anledning blev killen senare fältbiolog ("välkommen till dissekeringsafton med Jocke", skrev hans skojfriska kamrater i föreningstidningen). Nå, nu är han medelålders och inbiten älgjägare så det gick väl över.
Dagens läkarserier i tv är tack och lov lite mindre känsliga att se på. Även om det fortfarande är sjukdomar som drabbar folk skildras mest läkarnas hopplöst trassliga kärleksliv och hur de trampar på varandra för att komma först i karriären. Om tv-serierna inte rentav bara handlar om dem som varit sjuka färdigt, som i de olika varianterna av CSI.