Fotografiska i Stockholm visar ”Bilden av Garbo” och det är alldeles riktigt. Det hänger visserligen massor av bilder på den forna filmstjärnan, men det känns nästan som en upprepning av samma bild. Visst var hon skönheten personifierad, de rena linjernas ansikte, men sedan stannar det vid denna fasad och man önskar att man hade fått se något därbakom. Visserligen finns det några få undantag i denna utställning, men det är så många andra som upplevs som upprepningar. Kameravinklarna skiftar, liksom ljuset, men det är alltför mycket samma Greta Garbo på alla bilderna.
Orsaken kan finnas i att bildmaterialet till stora delar kommer från filmvärlden, från filmbolagens reklamavdelningar. Då handlar bilderna bara om att bekräfta den stora, inte utmana publiken med något oväntat. Och allt verkar ju så enkelt, att fotografera den allvarliga, ibland kanske lite leende Greta Garbos ansikte. Det får stanna där, vid den yttre mytiska skönheten.
Bildmaterialet till denna utställning kommer från en samlare som i sin tur förvärvat en samling med rötterna i New York. Samlaren heter Lars Nordin och hans samling har inte tidigare visats i sin helhet. Det görs nu parallellt med att några av Garbos stora filmer samtidigt projiceras på utställningsväggarna.
Efter rundvandringen i denna utställning undrar man hur Greta Gustafsson från Blekingegatan i Stockholm kunde bli den ledande stjärnan i Hollywoods 1920- och 1930-tal. På dessa bilder uttrycker hon ju inget.
I Fotografiskas museibutik finns det stora bildverk om den stora. Samtidigt finns där också fotoböcker om Marilyn Monroe, och skillnaden blir så påtaglig mellan dessa två. Det är 30 års avstånd mellan karriärerna men så mycket större avstånd mellan personligheterna. Och bilderna, de blev mycket bättre med Marilyn Monroe. Jan Bergsten