Hjältar är hjältar. Bovar är bovar. Men är det inte lite väl enkelt? Ligger inte spänningen i den underbara paradoxen?
Som att Ivan den förskräcklige också var kulturintresserad.
Som att till synes onda människor också kan bära något gott inom sig.
Som att till synes goda människor också kan vara onda.
Som att allting är lite mer komplicerat än vad vi vill ha det till.
Vi människor är rationella varelser. Därför gillar vi det enkla. Det inte komplicerade. Tyvärr tror jag att den världen i längden blir såväl förutsägbar som tråkig.
Vi behöver något som kittlar vårt intellekt. Som besvärar oss. Som omprövar. Som ställer saker och ting på sina ända.
På 1970-talet var allting enkelt: Progressiv musik var bra. Abba var kommersiella, sålde multum och inget radikala skulle gilla. Sedan dess har många så kallade proggare konverterat till andra sidan.
Benny Andersson, däremot, framstår idag som väldigt radikal. Han har sponsrat Feminisktiskt initiativ och är en stridbar kritiker vad gäller det arkitektoniska mordet på Slussen i Stockholm.
Hans Mosesson (tidigare medlem i Nationalteatern), till exempel, har å sin sida konverterat till den föga radikala rollen som evig Ica-Stig.
Paradoxen gör att höger kan bli vänster och tvärtom. Och somliga, som Anders Wijkman, kan byta parti nästan hur många gånger som helst.
Är det inte därför vi försöker övertyga andra, för att få varandra att byta åsikt? Allt annat vore stillastående. Som om ingenting kan förändras. Som att höra någon säga: En gång A, alltid A.
Men när kasten tycks bli alltför djärva, kanske den underbara paradoxen har haft ett finger med i spelet.
Att aldrig byta lag är fint. Men frågan om det inte är finare att kunna byta lag. Jag vet inte.
Där vi själva inte gör våra val, så gör livet det. Och det är väl en paradox så god som någon. Jo, kanske är jag i mitt resonemang ute på svag is. I så fall vill jag bara meddela att jag är medveten om det eftersom denna krönika, i vissa delar, säkerligen motsäger sig själv.
Något annat vore faktiskt otänkbart, ämnet hedrat.