Verner von Heidenstam (1859-1940) blev under sin levnad en av Sveriges mest uppburna författare, en nationalskald och nobelpristagare. De svenska skolbarnen fick läsa nittiotalisten Heidenstam och de lärde sig nationalskaldens berömda strofer som jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.
Men så dog han, blev fördömd och föraktad.
Varför han blev det och fortfarande befinner sig i litteraturvetarnas utvisningsbås försöker förre bokförläggaren Per I. Gedin förklara i det han kallar en fillipik, det forngrekiska namnen för en stridsskrift.
Gedin tillhör inte Heidenstamhatarna. Han gav 2007 ut en biografi över författaren och i den berör han motståndet mot Heidenstam. Nu går han vidare och synar det som skrivits om Heidenstam som person.
Egentligen börjar allt med Strindbergsfejden och Fredrik Böök. Först gav sig August Strindberg på Heidenstam under hans livstid, men nationalskalden överlevde. Efter sin död blev det Böök som gav igen för det inträdestal som Heidenstam höll när Böök fick plats i Svenska akademien.
Fredrik Böök var Heidenstams lärjunge och blev senare stor och uppburen litteraturkritiker. I rollen som etablerad litteraturvetare hävdade Böök att Heidenstam påverkats av andra författare och det gillade inte den aristokratiske Heidenstam. Så han gav igen i inträdestalet.
Det glömde aldrig Fredrik Böök, men han höll tyst fram till Heidenstams bortgång 1940. Sedan gav han sig på nationalskalden. Böök fick sällskap av andra i omvärderingen. Sedan har det rullat på, decennium efter decennium. En sentida kritiker är Göran Hägg som beskriver Heidenstam som ömsom "svin", "monster", "skurk" och "bluffmakare".
Per I. Gedin tränger in i många skrifter och artiklar. Det handlar mest om Heidenstam som person, inte så ofta om det han diktade, och han beskrivs som en förfärlig människa. Men efter studium av skrifterna hittar Gedin inget stöd för att han skulle vara reaktionär, att han svek sina fruar, att han övergav sin son, svek sina vänner, att han var obildad och att han gillade nazismen. Allt det har tillskrivits honom.
Gedin kommer snarare fram till motsatsen och finner förklaringen till varför Verner von Heidenstam efter sin död inte fallit kritiker och litteraturvetare på läppen: han var absolut självständig, inordnade sig inte i några sammanhang - varken socialt, politiskt eller ideologiskt.
Och Gedin drar slutsatsen: Kanske kräver den svenska kulturen att man måste inordnas i ett fack för att bli accepterad.
Och den som inte accepteras blir ensam. Den ensamheten beskrev Heidenstam redan som ung:
Där innerst i min ande bor en gnista;
att lyfta den i dagen blev mitt mål,
min levnads liv, mitt första och mitt sista.
Hon gled mig undan, tärde och förbrände.
Den lilla gnistan är min rikedom;
den lilla gnistan gör mitt livs elände.
Hur än Heidenstam var som människa så är det bara att konstatera att diktarförmågan var det inget fel på.