Denise Grünstein kommer hem
På sätt och vis är det en sorts hemkomst. När fotografen Denise Grünstein ställer ut på prestigefulla Kiasma i Helsingfors återvänder hon till sina finska rötter. Om inte vulkanen Eyjafjallajökull vill annorlunda.
Foto: Krause, Johansen
- Jag var sex år när vi flyttade till Sverige från Finland. Jag har visserligen åkt en del fram och tillbaka, men jag kan inte Finland riktigt. Nu ska jag vara i Finland en och en halv vecka - om jag ens kommer dit, säger hon med en lätt suck.
En sak är hon i alla fall glad över. Alla de drygt 60 stora fotografier som ska visas i utställningen på Kiasma är redan på plats. Utställningen är förberedd i minutiös detalj sedan ett år tillbaka. På bordet i Denise Grünsteins fotoateljé vid Norra Bantorget i Stockholm står en exakt modell av det finska museet för samtidskonst, med fotografier i miniatyr fastklistrade på väggarna.
Här finns bilder från 1998 och framåt, delar av fotosviter som Malplacé, Figur i landskap och Figure out. Ofta figurerar en ensam kvinna i bilderna, en gestalt som på senare år har blivit allt mer svårgripbar. I stället för ett ansikte möts betraktaren av ett gigantiskt hårsvall. Ett hår som döljer, abstraherar och ger bilderna en lätt surrealistisk känsla.
Det är långt från de porträttbilder som Denise Grünstein blev känd för på 1980-talet. I tidningar som Elle och Månadsjournalen gjorde hon skådespelare, artister och andra kändisar ännu vackrare än de var; bland de utvalda fanns Lena Olin, Kristina Lugn och drottning Silvia. Den typen av porträtt lyser med sin frånvaro på Kiasma.
- På sätt och vis är det där en svunnen tid för mig. Jag gör inga porträtt längre, utom i extrema undantagsfall. Jag fick nog, jag fick väldigt nog helt enkelt, säger hon.
Av vad?
- Av att använda min kreativitet till att framställa andra människor på ett visst sätt, när jag ändå inte hade frihet att göra vad jag ville med dem. Min lott var skådespelerskor eller musiker och de skulle alltid framstå på ett visst sätt utseendemässigt. Det blev lite jobbigt och förljuget efter ett tag.
Denise Grünstein ville något mer med sitt fotograferande, ville förmedla berättelser med sina bilder, den sortens berättelser som öppnar nya världar för betraktaren, snarare än presenterar en färdig världsbild. Publiken får själv fantisera kring de malplacerade kvinnornas öden, vad de varit med om, varför de är liksom utslängda i naturen. Numera undviker hon till och med att fotografera modellernas ansikten - det är som att ansiktet i sig berättar en för tydlig historia.
- Så fort man tar bort ansiktet eller fotar människor bakifrån eller vad man gör så ökar bildernas symboliska värde. Det gäller även nyhetsfotografi, tycker jag, det är sådant som Pieter ten Hoopen har lyckats med, att inte borra sig in i det så kallade äkta porträttet, som ändå är så jäkla oäkta.
Hennes ateljé är fylld av vackert patinerade ting.
En uppsättning med Snövit och dvärgarna i porslin, 20 par begagnade bröllopsskor i siden från 1920-talet, en fotografstol från sekelskiftet som hjälpte de fotograferade att sitta blickstilla.
Hon gör ingen hemlighet av att Tradera är hennes favoritplats på nätet just nu. Men samlandet har också en funktion, förr eller senare kommer sakerna till användning. Just nu testar hon att fotografera stilleben, med tjecken Josef Sudek som inspirationskälla.
- Det är en genre som inte gjorts på väldigt länge. Alla de här alter ego-figurerna, som jag och många andra kvinnliga fotografer ägnat oss åt, de är överallt just nu. Därför tänkte jag att jag måste göra något som inte är så inne.
Så jobbar vi med nyheter