Ja, visst gör det ont när knoppar brister – varför skulle annars våren tveka?” skrev Karin Boye för länge sedan. Och när jag står vid Torneälvens strand, och huttrande ser stora isblock kramas med varandra i väntan på årets islossning så tycker jag allt att den ser lite tveksam ut.
Isen på väg att förvandlas till vatten ser ut som en skakig nioåring, precis innan sin första muntliga presentation i skolan.
Lite som någon som för första gången ska fatta någons hand, sådär blygt och hemligt i baksätet på en epa. Lite som en finnig grabb innan första matchen på fotbollsturneringen, innan han vet om att han kommer att göra tre mål och bli matchens hjälte. Då rör han sig precis lika sakta, lika tveksamt.
Lite som en fyrtioåring som huvudstupa kommit på att utbilda sig till frisör eller köpa hus. Lite likt en pensionär som plötsligt känner för att resa jorden runt, säga ”hej” till han stiliga Arne på konsum eller bara funderar på att strunta i att plantera om petuniorna detta år. Gå och käka glass istället. Men kan jag verkligen?
Isen knakar lite blygt. Den ser ut att vara precis lika tveksam som jag när jag var tolv och inlåst på tonårsrummet, skrev nödrimmade kärleksdikter och böcker om hästar som ingen orkade läsa. Jag visste ju inte då att jag tio år senare skulle hitta mig själv, titulerad krönikör i en riktig tidning.
Så gör vi precis som våren jämt – tvekar. Tänk om våren skulle göra som vi någon gång? Lyssna på de där tankarna om hur ont det gör, fundera på om hen verkligen kan.
Bestämma sig för att det är enklast att bara strunta i det, stänga de redan knoppade fröna och inte dyka upp. Låta snön ligga kvar för ”det är ju enklast så”.
För inte vet ju isen där den knakar att den är på väg att förvandlas till en mäktig älv. ”Vad är det för nytt som tär och spränger?” Tids nog upptäcker den det, tänker jag. Att den ska röra på sig, forsa och sjunga fram många miljoner myggtäta nätter. Bjuda på actionfyllda laxryck åt fiskare, snurra fram energi till miljoner hushåll och vara bakgrund åt många tusen grillkvällar.
Ja, visst gör det ont när knoppar brister – men se, så vackra blommor det kan bli.