När du tidigt slår upp ögonen idag, lördag, kan du lyssna till Naturmorgon i Sveriges Radio. Det är ett tidlöst program som motstått och motstår alla tidens svängningar.
Varje lördagsmorgon tassar programmets reportrar i arla morgonstund ut i naturen, lyssnar på fåglar eller skådar vad de vilda djuren eller insekterna har för sig. De viskar i mikrofonerna och det låter så spännande, även för den som inte bryr som det minsta om det som händer därute.
Det sägs att Naturmorgon är populärt och man kan undra varför. Det är ju inte häftigt, har inte de senaste trenderna och lyfter inte fram reportrarna som viktigare än programmets innehåll. Kan det vara så enkelt att detta program tar sina lyssnare på allvar, betraktar dem som vuxna människor?
Annars är det inte lätt att vara vuxen i den nya medieverkligheten. Tidningar, radio och tv fick vid millennieskiftet för sig att framtiden bara finns i tonårsgenerationen och anpassade därför innehållet efter vad konsumtionstörstiga 16-åringar förväntades gilla.
Därför släpas vi hem till Babben Larsson när de så kallade stjärnorna kommer på besök. Och till Djursjukhuset, Mästarnas mästare, Under samma tak och Vem bor här. Listan blir lång, alltför lång, över ett programutbud som friar till det barnsliga, det som vi vuxna tyvärr med åren lider alltmera brist på.
Det är en farlig utveckling när de som skriver böcker, författar tidningsartiklar eller gör tv-program, gör det för en publik de inte känner, som de bara tror något om. Själva läser de eller ser något helt annat.
Bakom denna inställning döljer sig något föråldrat. I tidningsvärlden hette det att man skulle göra det som ”gick hem i stugorna”. I dessa stugor fanns ”dom” och de var inte som ”vi”. Och ”dom” är ju i regel dummare än ”vi”, har inte samma fina smak.
Det märkliga är att i en åldrande befolkning finns det nu bara ungdomar i dessa ”stugor”. Kanske är det så att ingen längre vill bli vuxen – drömmen om den eviga ungdomen, likt Dorian Grey i Oscar Wildes roman om ynglingen som inte åldras, men väl hans ungdomsporträtt som blir förskräckligt.
Kanske är det så enkelt att public service och de kommersiella kanalerna anpassat sig till drömmen om den eviga ungdomen. Därför måste Lasse Kronér ropa så högt när de överåriga ungdomarna i tv-publiken inte får igång hörapparaterna när de ser Smartare än en femteklassare eller Diggiloo.
Det är tur att Naturmorgon finns – för oss vuxna.