Det är viktigt med själ och identitet för en stad

På Facebook, i en grupp som heter Vi som vill ha kvar kranen, fastnar jag för två kommentarer. En man, kanske i 30-årsåldern, skriver: "Det är ’Aron Husmördare’ som går igen ..." Om åldern på denna person stämmer, var han inte speciellt gammal då Aron Marklund var kommunalråd i Luleå, en period som kantades av husrivningar. Kommentaren är intressant i den meningen att den vill säga något om samtiden utifrån en historisk markör.
Är det inte så vi lever våra liv? Vi är ett med samtiden. Om våra kommande steg vet vi ännu inget. Men spåren från där vi kom, från vår historia, är också viktiga - även om de alltmera och fortare håller på att suddas ut.
Vår stad vill gärna framhålla sig som en sjöstad och blickar vi bakåt i tiden finner vi spår av en fjärd full av aktivitet.
Att vår stad idag är vad den är, beror till stor del på all båttrafik som ägt rum på Innerstadsfjärden. I denna kontext är kranen i Södra hamn ett viktigt minnesmärke. Den är också ett viktigt landmärke, som markeras i den andra kommentaren som jag fastnade för. En ung tjej, troligen gymnasieelev, skriver underfundigt: "Kranen måste vara kvar. Jag hittar inte hem utan den."

Det är viktigt för städer att ha själ och identitet, för att inte säga identiteter.
I detta sammanhang är det också viktigt med kontraster: gammalt och nytt, låga hus och höga hus, trä och betong, polerat och mindre polerat etc.
En av Luleås många identiteter är ishockeyn. Men låt oss säga att vi river Coop Arena och inte lämnar en endaste balk kvar som påminner om att det där spelades ishockey på hög nivå. Hur länge kan vi då kalla oss hockeystad?
Hur länge kan vi kalla oss industristad, om allt som är förknippat med arbete ska sopas bort?
Hur länge kan vi drömma om en levande stad, när allt som sticker ut från det rätlinjiga och konforma ska rivas?
Har vi kvar några drömmar?
Eller tog de slut vid rondeller, vip-läktare och shoppinggallerior?Utifrån gruppen Vi som vill ha kvar kranen, vill jag göra ytterligare en notering.
Hela tiden fylls den på med nya medlemmar, främst yngre människor. Paradoxen är tydlig: Här bland våra unga medborgare finns intresse för stadens historia och för att bevara gamla landmärken. I Stadshuset och i fullmäktige, där åldersstrukturen ser helt annan ut, tycks man besväras av historien. Mellan dessa olika forum står en kran och väntar på sitt öde.
Än är det inte försent att agera. Så därför föreslår jag att vi på första maj pallrar oss ned till kranen i Södra hamn.
Väl mött!