I ottan rivstartar det utan pardon med väckarklockans plågsamma larm, fortsätter med tv-nyheter och snacksalig knatte i avsaknad av fingertoppskänsla för morgontrötta familjemedlemmar som helst håller käft tills bryggkaffet är svept med påtår och allt. Sedan låter det tills solen går ner och upp igen. Sorl, skrammel, skrän och tjatter. Apparater som ringer, piper, spelar, vibrerar. Kontorslandskapsbrus, trafikdån, hissmusik, käbbel och högljudda åsiktsmaskinerier.
Egentid är ett elände till nutida uttryck. Livscoacher och förståsigpåare mässar om att bereda utrymme i kalendern för att boka tid med sig själv. Om mormor, som hade häcken full med omvårdad av fyra barn, djur och jordbruk hade sagt att hon behövde egentid skulle byborna ha garvat så de trillade i Siknäsbäcken. Behovet av att vara ifred fick hon stillat genom att med trög mage som enda sällskap tanka små doser tystnad på utedasset eller böjd över en bärhink bakom härbret. Herrejämmerstan hade hon sagt, kära mormor Hanna, om hon visste att hennes yngsta barnbarn skulle komma att ägna sin vakna tid åt att fly undan vildsint attackerande ljud i alla väderstreck. Ingenstans finner jag längre den totala stillheten. Jag har glömt hur tystnaden låter, den som föds i frånvaron av människor.
Ensamhet har inte alltid varit min starkaste gren. Som enda barnet var jag ständigt uttråkad och hungrig på gemenskap. Knappt hade jag lärt mig prata rent när jag ringde min morbror och frågade om han ville ha besök eftersom jag var sällskapssjuk. Mamma ägnade år av predikan åt att jag faktiskt inte behövde vara med överallt hela tiden. Hon tyckte jag borde öva på att vara ensam. Det bet inte förrän långt senare. När jag efter år av valsande in och ut ur kollektiv och förhållanden, proppmätt på samboliv, plötsligt fick nog skaffade jag ett krypin med plats för en. Aldrig glömmer jag känslan första natten i alkoven när det slog mig att nu var det bara jag. Med tiden blev jag fullblodsproffs på att njuta av mitt eget sällskap. Lärde mig älska friheten i att kunna göra hur jag ville så till den grad att jag steg upp på natten, kokade makaroner och åt dem ur kastrullen sittandes naken på golvet i mitt nedsläckta, knäpptysta kök. För att jag kunde. Jag blir sentimental av tanken. Någonstans längs vägen försvann ensamheten och med den tystnaden.
Jag känner mig ensam ibland, det är lätt att göra i en storstad, men inte med betydelsen att vara ensam och därmed inte omgiven av andra. När jag kommer på mig själv att tänka ”fasen alltså, sitta i fängelse kanske skulle vara ganska soft ändå” då är det dags för paus. I veckan var psykbrytet nära efter dygn av för mycket jobb, taskig sömn och människor överallt hur jag än vände och vred mig. Ett försök till första hjälpen genom att stänga in mig på dass för tre djupa andetag slutade med att virustyngt och övertrött blöjbarn försökte forcera dörren eftersom hennes mamma varit utom synhåll i en minut. Då tog jag till flykten. Till gymmet. Där pluggade jag in lurarna och dränkte alla ljud i andra ljud.
Tystnad kan som allt annat köpas för pengar. Det finns kursgårdar där besökarna pröjsar tietusen spänn för några dygn i en miljö där det råder tal- och telefonförbud. Något är trasigt i tillvaron vi lever i. Gode Gud, ge mig en koja mitt ute i tjottahejti, där allt som hörs är naturen, en knastrande kamin och mina egna hjärtslag. Ty tystnaden har övergivit mig. Men minnet av hur den känns gör att jag fortsätter jaga små ögonblick av totalt ljudlös ensamhet.
...summerar i dagarna två år som förälder. Hon ger sig själv en klapp på axeln och riktar ett hjärtinnerligt tack till sin dotter för att hon kom.