Trötthet är ett relativt begrepp. Det går att vara trött efter en lång dags arbete, efter ett träningspass, ett nattskift eller en fylla. Men det är först som småbarnsförälder du på riktigt förstår trötthet. Du är död när du vaknar, groggy när du äter frukost och dåsig när du jobbar. Du har ingen tid att göra allt det där du brukade (dvs inget särkilt). Men även dina lediga stunder spenderas i ett utmattat töcken.
Om avkomma leder till något slags högre effektivitet kan det i gengäld ta en hel dag att skriva ett jobbmail eftersom din hjärna är så förstockad med olika måsten att ögonen tåras.
Du glömmer också enkla självklarheter som blir till plågor när du inser att den eller den prylen inte är med i väskan ut, när väl barnet är påklätt. Du kan knappt ta på dig skorna utan att kippa efter luft längre. Du är en gammal man i en ung mans kropp och det mesta du försöker ”göra” kramas egentligen fram ur någon slags evolutionär sparenergi, reserverad för de där sista stunderna innan du dör. I actionfilmer alltså, när Arnold, Uma Thurman, eller Harry Potter nästan blivit misshandlad till döds men reser sig på nio för en sista ansträngning.
”Man kan lära kroppen allt” sade min stolsgranne på flyget till New York. Han hade varit i Finland för att spela i deras liga för amerikansk fotboll. I college hade han spelat boll tack vare stipendium men samtidigt haft ett nattjobb som någon form av ”delivery guy” (jag frågade inte om detaljer). Killen hade utarbetat en variant på Da Vinci-sömn där han bara sov två-tre timmar om dygnet. Trots sin stenhårda träning.
Jag kanske var gjord av socker och mest behövde karla till mig lite. Inte fan hade jag heller riktigt förstått trötthet. Jag behövde bara tuktas enligt min stolsgranne spartanska filosofi.
Saken med att nå botten är att det alltid finns en ny botten där nere som väntar på en. Och när jag trött efter en lång resa klev av planet och satte familjen i en taxi började min dotter skrika och gråta. Vilket inte är så konstigt när någon plötsligt tvingat henne acceptera att bo i en helt ny stad med både P.Diddy och Donald Trump som grannar.
Som grädde på moset kom vi in till stan under Labour day (amerikanska första maj) och alla vägar som ledde till vår nya hemadress var avstängda. Det var också 32 grader varmt. Inne i taxin lyckades dottern skrika sig själv till sömns i sin utmattade morsas famn efter ungefär 40 minuters inferno. En timme senare var hon uppe igen och skitarg över att någon försökte lägga henne i en ny säng. Jag och min tjej gick omkring i någon form av zombietillvaro där ingenting längre kändes verkligt. Ensamma i ett nytt land gav det hela upplevelsen en vagt hallucinogen känsla. Till slut blev jag tyvärr så trött att maten började tappa sin smak och då var frågan varför jag inte bara gick tillbaka och börjar röka cigaretter igen? Kanske klarade jag av att inte börja igen för att nikotin piggar upp, och kan störa eventuella förhoppningar om att någonsin vakna utvilad efter en lång natts sömn. Hoppet är det sista som lämnar människan, sägs det.
Efter en vecka i Amerika har både jag och barnet äntligen börjat hitta någon slags ro. Vi äter pannkakor till frukost och hamburgare till lunch. Vi kollar på hundar i parken och alla säger ”hallo, God bless you”. Och det allra viktigaste: Jag slipper det svenska valet. Ingenting av det jag beskrivit gör mig tröttare än det.